belleetrebelle.blogg.se

Det luktar Sverige. Juniblommorna har en speciell doft som jag aldrig riktigt sett som unik förut. Luften jag andas känns så svensk, ren och lite kylig, jag är på ett ställe jag aldrig varit förut men känner mig ändå som hemma. Allt är så hemma. Allt är så Sverige.

Jag står i kassan på hemköp och svär över att jag missat att väga grönsakerna och sätta på prisetiketten innan jag inser att det ju inte behövs. Jag ändrar noggrannt min varuhög à la Frankrike till en fin kö med sträckkoderna mot mig. Det går så oerhört snabbt att köa och betala, kassöskan är så genomtrevlig att jag nästan blir nervös. Jag trycker i Visakortet långt i förväg utan att apparaten hänger sig så att jag måste börja om. Siffran på displayen är så absolut, jag förstår exakt hur mycket jag betalar. Jag fyller en kasse sprängfylld med varor och vet att plasten inte kommer att gå sönder. Trots att jag stoppar i tunga tetrapaket.

 

I två dagar har jag varit hemma när det hinner ifatt mig. För två dagar sen landade min fysiska kropp i Sverige, igår landade resten. Jag känner mig helt utpumpad. Helt slut, jag behöver sova, äta, sova. Basala behov, landa helt. En jetlag skapad av en förvrrad tillvaro, som stångad av verkligheten. Av nuet. Nu är jag här, nu är det klart, nu är jag hemma. Jag har gjort mitt år i Frankrike. Framtiden har hunnit ifatt mig, som en varmfront och en kallfront har nuet krockat med framtiden och mitt i skärningspunkten står jag och gungar. Vad händer nu?

 

De sista veckorna i Frankrike var intensiva och gick i ett in i det sista. Jag åkte till en tjejkväll men möttes av en stängd dörr dekorerad med ett kuvert märkt "Kajsa Pållson". Jag öppnade dörren och surprise! Nästan alla vänner var där. De hade ordnat middag och fest, jag fick ett kort med personliga hälsningar, ett fotoalbum med minnen från min tid i Poitiers och en fototavla med alla vänner. Så himla fint! 

 

Sista helgen gjorde vi en liten roadtrip till La Rochelle och tittade på Red Bull Cliff Diving där världselitens simhoppare hoppar från tornet i hamnen, 27 meter ner i iskallt vatten. Coolt att se de våghalsade tävlande men också staden, som går i "fångarna på fortet" stil. Fort Boyard ligger mycket riktigt några sjömil utanför La Rochelle.

 

På onsdagen gjorde jag min sista friidrottsträning efter att ha tränat i princip varje dag de senaste veckorna. Stadion har varit mitt andra hem. Min tränare undrade om jag inte ville tävla en sista gång innan jag lämnade Poitiers. En individuell tävling skulle hållas i Poitiers under fredag kväll, en annorlunda thriathlon där man fick välja en löpgren, en hoppgren och en kastgren att tävla i. Jag kunde inte tacka nej. Så jag tackade ja och skrevs in på kulstötning, 100 m och längdhopp. Eftersom jag inte hoppat längdhopp annat än i skolan för flera år sen så testade jag några hopp för att få en ansats och ha lite koll på hur det var man gjorde. Väl på fredagen lånade jag ett par gamla spikskor, hoppade mina tre hopp, gick till sprinten, fick en snabbinstruktion i hur man startar i startblock av en klubbkompis ett par minuter innan det var dags att starta (eftersom jag varken använt startblock eller spikskor förut). Kul var det och det gick ändå riktigt bra med tanke på förberedelsenivån. Jag slutade 18 av 24.

Efter tävlingen sattes det dock punkt för min friidrottstid i PEC. Sorgligt var det att säga hejdå. Kindpussar och kramar, löften om att jag när som helst är välkommen tillbaka att träna med dem och hintar om att det finns en sängplats i stadion. 

 

Skolarbete har det ockå varit gott om. Min presentation och examination av uppsatsen gick riktigt bra till slut. Upplägget var att hålla i en femton minuters presentation av arbetet följt av trettio minuters utfrågning av en jury, allt på franska. En av mina handledare och sjukgymnasten (greken) som hjälpt mig få praktiken var också på plats. Jag var skapligt nervös men juryns utfrågning handlade om saker jag själv redan funderat över och jag förstod frågorna och kunde formulera svar. Examinationen övergick sakta men säkert i en bra diskussion mellan mig, juryn och alla mina handledare. De berömde mitt arbete och diskuterade fortsatt samarbete mellan institutionen och sjukhuset. Roligt att känna att det gått så bra och att det jag gjort har en verklighetsanknytning, vemodigt att plocka ihop och avsluta allt, säga hejdå till alla som stöttat och utmanat med svåra uppgifter. 

Mitt bland allt detta fanns flyttstäd, uppsägning av bankkonton, mobilabonnemang och annat praktiskt. Dan kom till Poitiers och fick träffa mitt franska gäng. Vi flyttade hem till Jullian, monsieur Champagne, där vi åt franska delikatesser som sniglar, blodkorv och tunga tillsammans med lokala patéer och mer eller mindre väldoftande ostar. På lördag eftermiddag samåkte vi med en kille till Bordeaux utan att ha någonstans att bo över natten. Halvvägs hoppade det dock på en tredje passagerare som visade sig vara en tysk tjej boende i ett hus där rum stod tomma. Fem minuter efter att vi träffats hade hon erbjudit oss gratis boende centralt i Bordeaux, suveränt! 

Dagen därpå åkte vi vidare till Lacanau utanför Bordeaux och påbörjade en vecka av surf med UCPA, den franska motsvarigheten till friluftsfrämjandet. Äntligen kom också solen och sommarvärmen efter en vår av regn och kyla. Min frankrikevistelse fick avslutas med en sol- och sportsemester på västkusten, inte helt fel. Att surfa är verkligen roligt och det var en bra kompromiss att lämna Poitiers men stanna i Frankrike för att på något sätt trappa ner det hela istället för att tvärt bryta allt. 

 

Men så till slut blev det en hemresa på riktigt. Mitt franska liv komprimerades till minnen och pressades in i två inte-ens-tjugo-kilo-väskor och en ryggsäck. Så overkligt på något sätt.

 

Hej Sverige, det känns bra att vara hemma. Au revoir, på återseende, Poitiers och la France.

Et à bientôt.