belleetrebelle.blogg.se

Skyndade mig idag efter föreläsningen för att hinna i tid till en kajakträning. Hamnade istället långt utanför stan, mitt i ett startfält i någon slags universitetstävling. Ibland förstår jag verkligen för lite franska för mitt eget bästa. 

 

Det hela började med att kajakläraren ville se min nivå i kajak eftersom jag har skrivit upp mig på en kajaktur en söndag i oktober. Han tyckte därför att jag skulle komma till dagens träning. Jag stressade iväg från föreläsningen, köpte första bästa macka (patetiskt liten utan smör med några kycklingbitar och spår av torr ost, tragiskt) och cyklade enligt anvisningar i informationen om kajakträningen. Väl framme fanns ingen.

Och inte ett spår av någon kajak. Stressad och hungrig letade jag i en halvtimme innan jag offrade min ekonomi och satte igång internet på telefonen, hittade lärarens nummer och ringde. Han förstod snabbt var jag var och skickade sin son för att hämta mig med bil, "han kommer om en kvart!" Snällt, tänkte jag, det är ju nära att cykla till universitetet (där jag antog att de var). En kvart senare ringde läraren upp igen "han kommer om tjugo minuter, ca va?"

Ca va, ca va, står väl här ett tag till och stirrar på reklamskylten för IKEA. "Njut!" står det på svenska. Ok.

 

Till slut kom en ung fransman och plockade upp mig. Jag som fortfarande trodde att vi skulle till universitetet tio minuter bort blev förvånad när vi åkte iväg från stan. Majsfält, någon enstaka vinodling och ett fantastiskt slott hann jag se där vi blåste på i 110 på 70-vägar. En halvtimme senare var vi framme. Då var klockan två och tiden ute för den lektion jag skulle haft så jag trodde att jag skulle haka på nästa träning. Läraren jag haft kontakt med skickade ut mig i en kajak "du kan börja lite". Sen åkte han till andra sidan sjön för att hämta båtar. Jag paddlade runt lite alldeles ensam på sjön ett tag men gav upp och gick iland där folk började samlas. Träningen börjar, tänkte jag och gick dit.

Det var inte träning. Det var en aktivitetseftermiddag med lagtävling och utesport. 

 

En tjej som jag dansar med på måndagar kände igen mig där jag stod alldeles vilsen och förvirrad. Eftersom man skulle tävla i par och de var tre i sitt lag fick jag plötsligt en lagkompis. Och en t-shirt. Jag skrevs in i tävlingen. Jag fattade fortfarande inte riktigt vad vi höll på med men jag gjorde som min lagkompis sa. Jag sprang när jag skulle springa, paddlade för kung och fosterland och stämplade kontroller när han identifierat dem på kartan (grenarna var med andra ord kajakrace och orientering).

Vi var ett perfekt team. Och vi vann!

 

Efter tävlandet spelade vi beachvolley och sandball (nån form av rugby-handboll i sand) innan det var prisutdelning. Alla fick pris men jag blev gladast. Mest för att läraren som höll i det hela utropade mig som vinnare och jag då inte förstod att alla skulle få pris... Men också för själva priset - ett presentkort på 20 euro på Intersport!

Dubbel glädje ju! 1) Det är ett presentkort på en sportbutik och 2) Intersport finns i Poitiers!

Fantastiskt. 

 

Jag som planerat en hel massa denna eftermiddag kom hem halv sju, fortfarande utan att ha ätit nån ordentlig lunch. Jag som skulle skriva in mig på en språkkurs vid tre och ta en springtur med två killar i klassen vid femtiden... Har fortfarande inte riktigt förstått hur det här gick till.

 

Den där språkkursen vore verkligen på sin plats.

 

 

Nu har det alltså dragit igång på riktigt. Plugget.

I måndags var det introduktionsdag och i tisdags startade lektionerna. I onsdags gick vi 08.00 - 18.00. Åtta timmar varav fyra biomekanik. Fyra timmar biomekanik med en enda rast, femton ynka minuter i halvtid, med en lärare som gillar att prata. Jag erkänner rakt av - jag har aldrig någonsin lyssnat så koncentrerat på lektionerna som jag gör nu.

Men det funkar faktiskt konstigt nog. Jag förstår övergripande och kan hänga med på föreläsningarna och ta, tror jag i alla fall, vettiga anteckningar.

Jag lovar att återkomma med vad det är jag pluggar så fort jag kan tillräckligt mycket franska för att lista ut det. Eller så fort jag lyckats översätta utbildningstiteln. 

 

Vi är ungefär 30 i klassen varav runt hälften är från Poitiers och resten från andra ställen i Frankrike. Det är alltså inte bara jag som är ny i stan och på universitetet, vilket är väldigt skönt. Redan första dagen träffade jag en kille som är från Reims i nordöstra Frankrike och vi har hållit ihop hela veckan. Efterhand har vi blivit fler och i fredags var vi ett helt litet gäng med icke-Poitierbor som åt lunch och spenderade rasten tillsammans.

Det verkar finnas en del skönt folk och det kan nog bli en bra klass. Däremot är det otroligt frustrerande att inte kunna uttrycka sig ordentligt när man försöker lära känna folk! Jag väntar otåligt på den dag då den mening jag hör när jag öppnar munnen är samma mening som jag haft i huvudet.

Lika frustrerande är det att inte riktigt förstå vad folk pratar om när man försöker hänga med i samtalen. Det blir inte så mycket vila över rasterna för min del eftersom varje samtal kräver koncentation. Jag är minst sagt helt slut i huvudet på eftermiddagarna.

 

Den här veckan har idrottsaktiviteterna också startat. När man skrev in sig på sin fakultet kunde man betala 10 euro och få välja tre aktiviteter. Helt sjukt bra! I måndags var det två timmar dans, i tisdags två timmar volleyboll och i onsdags, höjdpunkten, två timmar friidrott. Alltså friidrott, satan vad roligt det är ändå! Efter åtta timmar föreläsningar var det helt fantastiskt att få springa och hoppa lite.

Det fina med det hela är att lärarna pratar franska (såklart), vilket innebär att jag ju i princip investerar i min utbildning medan jag tränar. SUVERÄNT.

 

So long!

 

Idag gick jag ut i eftermiddagssolen för att jobba på de franska verben och på solbrännan. I en oslagbar kombination. Efter fem minuters promenad från mitt hus hamnar man nästan ute på landet, med fält, ängar och hagar överallt. Som pluggsällskap hade jag nu ett par hästar och en orkester av gräshoppor.

Efter min pluggsession tog jag en cykeltur för att lära känna omgivningarna lite bättre och ta mig in mot stan. Det är väldigt fint och pittoreskt när man kommer in mot stadskärnan, med små snirkliga vägar som går brant upp och ner om vartannat. Har man cykel är man i centrum på tjugo minuter. Tidigare har jag gått överallt eller åkt buss men i fredags hyrde jag en cykel på campus. Uthyrningen ligger tvärsöver gatan från mitt hus och hyran kostar 9 euro/månad för studenter. Suveränt!

Det är så himla skönt att ha cykel och kunna ta sig runt överallt! Just idag var det kanske lite för varmt för cyklande i backar egentligen, jag var helt slut när jag kom hem och svepte en halvliter vatten och tog en kalldusch innan jag kände mig någotsånär normal igen. Hela veckan har det varit väldigt varmt men idag var nog varmast hittills med 30 grader vid sjutiden, ingen aning om hur varmt det varit under dagen. Hur lite kläder man än har på sig är det för mycket och svetten ligger som ett lager på kroppen. I rummet är det nästan lika varmt som ute men det blir lite kyligare på kvällen och natten vilket är skönt.

Fast jag njuter egentligen. Det är härligt att få en sommar nr två när jag hann få försmak på hösten hemma i Sverige.

 

Dagens pluggkompisar! Helt klart halvintresserade. Men ändå så närvarande.

 

Imorgon börjar plugget på riktigt för mig. Det ska bli väldigt spännande att se hur det är, hur svårt det är att hänga med på föreläsningarna och vad utbildningen faktiskt handlar om. Och att få träffa klassen. Puh, är sjukt nervös!

 

Nu är det snart imorgon. Dags att sova.

För en vecka sedan började jag nästan gråta i affären när jag upptäckte Wasaknäcke. Det kanske ska tilläggas att jag var alldeles för hungrig och trött för att få vistas bland folk och släpade på ett halvt hushåll eftersom korridoren är utrustad med ingenting. Dessutom hade jag spenderat de senaste 20 minuterna med att finkamma varenda hylla i den helt enorma affären efter någonting i stil med havregryn. Aldrig har jag blivit så glad över att se knäckebröd.

Här måste jag skjuta in ett tack. Tack pappa, för att du var så eld och lågor över de där torra havrerutorna en gång i England för länge sen. Var det 1995? Åttaåringen i mig kunde leta sig fram till Wetabix i myllret av chokladmusli och sockrade flingor. Wetabix har varit min trogna vän medan jakten på havregryn har fortsatt. 

Men så äntligen igår. Plötsligt stod jag framför havregrynen som bär den lite luriga täckmanteln "Quaker Oats". Imorgon blir det havregrynsgröt till frukost, oh yes!

 

Igår var sista dagen för intensivkursen i franska. Det har varit bra att komma igång med språket och ha någonting att göra och få lära känna lite folk, men det är skönt att det är klart och att terminen drar igång på riktigt på måndag. Igår kväll var vi fem utbytesstudenter från kursen som gick ut tillsammans, Poitiers by night. Vi hittade en bra bar och det var kul att få umgås fritt och bara sitta och prata och lära känna varandra lite bättre, dricka några öl och inte bry sig om tiden. Vid tretiden kröp jag ner i sängen efter en helt klart godkänd premiärutgång.

Efter en dag av shopping (bland annat på H&M, lycka!) med en av tjejerna från igår kväll har jag nu ikväll suttit ute i korridorens spartanska kök med två australienska tjejer och en koreansk kille. Vi har spelat uno, druckit sangria med glöggsmak och pratat i några timmar. Mysigt.

 

Nu är det läggdags.

Goodnight y'all!

 

Nu har en vecka gått sen jag lämnade Sverige. Bara en vecka! Det känns såklart som mycket mer när det är så mycket nya intryck hela tiden. Jag har hunnit flytta in i mitt lilla studenrum på 10 kvadrat, jag har installerat mig på campus, fått tillgång till internet (halleluja), påbörjat en instensivkurs i franska och börjat träffa lite folk. Inte förrän på måndag startar terminen på riktigt med min blivande klass.

 

När jag skulle få nyckeln till rummet var det först en del administrativt som skulle fixas i receptionen i ett av husen och jag hann börja hoppas att det var i det huset jag skulle bo; huset med fräsch fasad och med en liten lobby med fåtöljer, fussball och biljard. Men nej. Jag bor i "huset med många färger". Det vill säga, det har varit många färger. Nu är det mest en blek blandning av solblekta plattor i olika nyanser. Studentrummen är nyrenoverade men det finns ingen samlingsplats i huset vilket är lite synd. Däremot har vi ett gym! Med fyra maskiner varav tre är uppvärmningsmaskiner, några mattor och en ribbstol. Och ett pingisbord såklart(!).

 

I korridorerna delar åtta personer på ett kök utrustat med en diskho, två gånger två kokplattor, en ugn och en halvtrasig mikro. Jag blev lite ställd när jag insåg att det varken finns köksredskap eller sopkorg, allt måste man skaffa själv och förvara på sitt rum. Lite drygt att ha komposten bredvid sängen och skafferiet ovanför.

I kylen har man en låst box som på djupet och bredden precis rymmer två äggkartonger bredvid varandra, på höjden ett mjölkpaket. Det är så kallt i kylen och isigt på väggarna att jag var tvungen att ställa in en vattenflaska där ett tag för att ta reda på om det var frys eller kyl.

Det är en kyl, tack för det.

Med andra ord finns det ingen frys. Och inget skafferi. Fast hellre det än att stå utan kyl.  

 

Rummet är som sagt litet men ganska nyrenoverat och helt ok fräscht. Golvet i mörkblått skär sig ganska effektivt mot skåpen och hyllorna som går i rödaktigt mörkbrunt. Toaletten går i beige och är av modell plasttoa à la husvagn, med en liten gnutta rymdfeeling tills man känner på väggarna som buktar av handens tryck. Man slår i princip i knäna när man sitter på toalettstolen och man hamnar halvvägs in i duschdraperiet.

Men det finns många hyllor i rummet och det är bra disponerat med utrymmet. Sängen är hård och skön och jag har faktiskt boat in mig. Det är ju inte Säter direkt, där var ju kylen i princip en frys och här har jag ju faktiskt både dusch och toa...

 

Det kändes lite tufft i början men det gick över ganska snabbt. Campus börjar fyllas med studenter nu och det har verkligen gjort att hela området lever upp och jag börjar trivas. Så fult och kargt är det trots allt inte. Igår tog jag en joggingtur och avslutade i en park där det finns utegymsprylar på campusområdet. Där höll två fransmän på med slackline och eftersom folk är så sociala och öppna så tänkte jag att de nog inte hade något emot om jag gick dit (slackline är som att gå på en dynamisk lina, som en trampolin som är en decimeter bred, superkul!). De lät mig glatt vara med och när jag gick därifrån 45 minuter senare tyckte de att jag skulle haka på nån mer gång. Och häromdagen träffade jag en fransyska på busshållplatsen i centrum, vi började prata eftersom båda var nyinflyttade studenter och grannar. Hon bor i de finare husen här bredvid i en fin liten lägenhet. Det hela slutade med att jag blev bjuden på middag.

Det gör det verkligen lättare att trivas och känna sig hemma när folk är så lätta att få kontakt med. Skönt!

 

På tal om middag.

So long!