belleetrebelle.blogg.se

Ibland kommer jag på mig själv med att upptäcka att mina kompisar pratar franska. Lite konstigt eftersom de flesta jag känner här är just fransmän och man kan tycka att det är logiskt, men det händer ändå med jämna mellanrum. Jag slås av insikten att de pratar franska och jag blir förvånad. De är ju mina vänner och de känner mig, vi kommunicerar och förstår varandra. Men på franska? Jag har svårt att inse när jag är bland vänner att vårt enda kommunikationsmedel är franskan, ett språk som jag fortfarande ser som så främmande. Allt jag ser i de här människorna, allt jag förmedlar till dem och får förmedlat tillbaka, det är logiskt sett alldeles för avancerat för att det ska kunna ske på franska. Och ändå är det uppenbarligen så det är. Det är spännande att inse att kommunikationen blir mer än bara språket och ju mer de känns som mina vänner så glömmer jag bort att vi kommunicerar på ett annat språk. Trots att jag inte behärskar deras språk så kan jag behärska kommunikationen med dem. 

 

Det tar lång tid att lära sig det här språket! Jag hade trott att jag skulle ha en bättre nivå vid det här laget. Framför allt att det skulle vara lättare att prata, förståelsen går bättre. Kanske hade det gått snabbare om jag samtidigt läst en språkkurs till skillnad från att som nu "bara" leva i språket. Att på något sätt lära sig språket flerdimensionellt. Samtidigt är det väl också svårt att märka framstegen själv. En av mina klasskompisar sa nyligen att han tyckte att jag gjort framsteg sen sist, vilket innebär innan praktiken för sex veckor sen. Utvecklingen går antagligen så pass stadigt och långsamt att jag har svårt att känna av den. 

 

Snart har jag faktiskt gjort mitt läsår här. Det återstår några veckor av lektioner innan vi får två veckors lov (15 - 28 april, då kommer jag hem på besök!) sen är det i princip bara en inläsningsperiod, en tentavecka och en slutlig granskning av uppsatsen som är kvar att göra innan jag flyttar hem igen i början av juni. När jag flyttade hit i augusti förra året var jag otroligt osäker på om jag verkligen skulle stanna ett helt läsår och den första veckan här svarade jag alla som frågade att jag skulle göra en eller två terminer. Från och med att terminen drog igång på riktigt och jag hamnade i min nuvarande klass, så började det kännas annorlunda och några veckor in på terminen märkte jag plötsligt att jag inte längre svarade på samma sätt utan att jag sa "ett år" utan eftertanke. Efter den insikten var det bara att inse att det var ett år som gällde och trots hemlängtan och jobbiga perioder har jag sedan dess varit helt inställd på att göra hela det här året. Det har känts helt rätt. Tidvis jobbigt, men ändå helt rätt. 

 

 

Jag lägger in några bilder från förra helgens utehäng i vårens tecken. 

Glad påsk!

 

 

Jag skulle köpa ny springskor. Så jag åkte till köpcentrumet här i närheten där det finns en butik som heter "courir" vilket betyder "springa". De säljer löparkläder, diverse utrustning och massor av skor. Men inte springskor. INTE springskor. Förmodligen(?) är det helt logiskt men själv har jag svårt att upptäcka den logiken. På sportbutiken vid nästa köpcentrum lyckades jag till slut hitta mina favorit-asics. Nu gäller det bara att tån blir bra någon gång så jag kan springa igen. Senaste månaden har jag bara kunnat träna i gymmet. Några gånger har det varit kallt och dåligt väder och då har det varit rätt skönt att få träna inne men jag börjar känna mig riktigt less på att inte kunna springa. Tyvärr har jag en känsla av att den bästa behandlingen stavas t-å-l-a-m-o-d. Läkarbesök och röntgen har i alla fall lett till att jag vet att det inte är någon fraktur och att leden ser bra ut. Som bonus har jag dessutom fått fyra fantastiska bilder från inuti min fot. Datajournalsystem och databaserade röntgenbilder verkar inte existera här, de kör fortfarande med plastfilmsbilder och ljusskärmar à la "Cityakuten". Desto roligare för mig som är intresserad av anatomi och får med mig ett stycke konst från insidan av mig själv.

 

Friidrottklubben, som för övrigt heter PEC vilket står för Poitiers Etudiants Club (själv ser jag bara ordet Pec's från bröstmuskeln PECtoralis framför mig) har alltså ett eget litet gym. Det ligger i läktarbyggnaden och är väldigt litet med gammal och halvrisig utrustning, dåligt vädrat med allt vad det innebär och städas, av dammet och gruset att döma, högst en gång om året. Men atmosfären är skön och det är fantastiskt att kunna få träna där när jag inte kan springa. Alla känner alla och är väldigt sociala och folk som kommer in genom dörren tar oftast en kindpuss-runda innan de börjar träna. Såklart. Man kan se nästan direkt på folk vilken gren de håller på med, det är kastsportare med rejäla överkroppar, biffiga sprinters och snärta, muskulösa långdistanslöpare, sida vid sida. En och annan biffig rugbyman (det franska ordet för rugbyspelare) är där ibland också och då och då kommer tränarna in och petar lite både på sina egna adepter och på andras. Alla hjälper alla. En av långdistanslöparna som tränar där är en kille som slutat jobba för att helt satsa på löpningen och som nyligen placerade sig rätt bra i en nationell tävling. Han gör helt otroliga övningar som inte ens skulle platsa i Davids shape-pass (funktionell träning med tunga, kluriga, roliga övningar). 

 

Ikväll är det träningsfritt och istället ska jag iväg på crêpes-afton hos klassens Bretagne-killar. De kommer med andra ord från den franska regionen Bretagne och bor tillsammans i ett hus i en liten grannstad cirka 20 minuter från Poitiers. Avståndet spelar ingen större roll eftersom nästan alla i klassen har egen bil och när killarna nu har ett helt hus för sig själva så passar det perfekt att samlas ett gäng hemma hos dem.

 

Dags att åka nu för övrigt, hej så länge!

 

 

Det finns ett ställe här som heter Bibliocafe. Det är ett café i stan som har öppet till sent på kvällarna och (till och med!) på söndagar. Annars är verkligen ingenting öppet en söndag. Jag har hittat en matbutik som har öppet ett par timmar på morgonen, och en frukthandel. Men faktum är att hela Frankrike är mer eller mindre avstängt på söndagar.

 

Hur som helst. Bibliocafé. Det är ett litet, mysigt ställe där man kan dricka Sherlock Holmes-öl eller Simone de Beauvoir-vin och ta en bok från en av hyllorna eller låna ett spel. Det känns som att man sitter i någons vardagsrum. Ibland kör de livespelningar eller nåt event, jag och en klasskompis var på en riktigt bra och oerhört fransk spelning där för några veckor sen. Och en helg gick jag, Mickaël och Jullian dit för att spela spel. Då hade en liten svart- och vitfläckig kanin flyttat in i en bur under en hemmasnickrad bokhylla. 

 

Vi spelade först Kinaschack och sen gick vi över till Alfapet. Turligt nog stängde caféet innan jag hann förlora alltför stort eftersom vi var tvungna att avbryta omgången. Det ska ju vara så sjukt många bokstäver i vartenda franskt ord och jag insåg snabbt att mitt ordförråd inte riktigt höll måttet. Framför allt inte mot ett dubbelt franskt motstånd. Kinaschacket gick aningen bättre.

 

 

 

Nu är den sex veckor långa praktiken slut och den här veckan har alla klasskompisar kommit tillbaka till Poitiers. Under hela den här tiden har det bara varit jag, Mickaël och Jullian ur kompisgänget som varit i Poitiers. Den tappra Poitiers-trion. Vi har alla tre varit lika sällskapssjuka på helgerna och sett till att fylla vår lediga tid tillsammans. Vi har kollat in olika barer, pubar och restauranger, tränat, åkt till simhallen som har bastu(!), gått på bio, gjort utflykter och varit på rugbymatcher när en klasskompis spelat. Och för första gången sen jag kom hit har vi träffats och lagat mat tillsammans, annars är det alltid hämtpizza eller fryst pizza som gäller, varvat med McDonalds eller Quick, den franska motsvarigheten.

 

Vi har haft det riktigt bra faktiskt, från början var jag den enda ur kompisgänget som skulle ha praktik i Poitiers vilket kändes både tråkigt och jobbigt. Det har varit riktigt skönt att ha några att hänga med och vi tre har haft kul tillsammans. Jag har märkt hur väldigt mycket lättare det blir med språket när vi bara är tre. Det kräver att alla är inblandade i samtalet och jag tvingas ta plats och göra min röst hörd. Dessutom är det bara ett samtal på gång, inte flera samtidigt så som det lätt blir när man är många. 

 

 

Vi har också hunnit med att vara på Futuroscope. Det är ett slags film-nöjesfält 20 minuter utanför Poitiers där de kör film på enorma dukar i 3D, 4D och allt vad det är. Det tog oss en hel dag att ta oss igenom alltihop och då halvsprang vi ändå mellan attraktionerna. Det var några riktigt bra filmer och coola upplevelser. I en salong hade man filmdukar både framför sig och under sig, och stora blåvalar simmade majestätiskt under ens fötter. Flera filmer bjöd på häftiga djur- och naturupplevelser och andra var mer fantasifokuserade som "den lilla prinsen" och "arthur och minimojerna" där man fick spindlar i håret och taggar i ryggen. Ibland kan såna där filmer bli lite krystade och man får en känsla av att det bara handlar om att få in så många effekter som möjligt men här lyckades de faktiskt oftast. Kanske för att det var så många filmer och de kunde fokusera på olika effekter istället för att köra hela artilleriet i samtliga filmer. 

 

De körde också en liveshow med en illusionist. Riktigt coolt! Helt plötsligt stod en äkta helikopter på scenen, och ena sekunden var assistenten på scenen för att i nästa stund vara illusionisten, som i nästa ögonblick dök upp mitt i publiken. Man känner sig verkligen grundlurad. 

 

Mindre coolt var en av filmerna där de körde bil genom de smala gatorna i Poitiers. Man satt i säten som rörde sig och man fick känslan av att vara i bilen, att pressas till sidan i kurvorna och tryckas åt olika håll av hastighet och tvärbromsningar. Måttligt imponerande, ingen större skillnad mot hur det alltid är när vi åker bil i den här staden... 

 

 

En dansande kvinnlig robot vid entrén på Futuroscope. 

 

Det får räcka där men nytt inlägg väntar inom kort, nu är det snart lunchdags för min del. Ha en skön fredag var ni än befinner er!

 

 

Vi var på bio för ett tag sen, jag, Mickaël och Jullian. Vi körde sten, sax, påse om vems filmval vi skulle följa och Mickaël vann så vi gick på Die Hard. Eller Daj Ard som de säger här. Jag vänjer mig aldrig vid att höra Bruce Willis och kompani prata franska. Varje gång vi ska på bio är det dessutom nån som oroar sig "Men Kajsa, filmen är på franska!" Som om inte de i sig är på franska. Hela tiden. 

 

För några veckor sen gick jag själv och såg Rendez-vous à Kiruna, en fransk film som utspelar sig i Sverige. Filmen visades på ett ställe som heter TAP där de visar lite mer alternativ film och alltid på orginalspråk med textning på franska. Det var lite kul att sitta där i biomörkret och se svenska skådespelare och landskap och höra svenska (och engelska och danska för den delen) varvat med franska. En stunds förvirring blev det varje gång de bytte språk från svenska till franska och mina ögon automatiskt gled ner till textraden som ju funnits där under det svenska talet, men som (såklart) förvann när det började pratas franska. Förvirrande. 

Handlingsmässigt var det roligt att se fransmännens romantiserade men lite tragiska bild av Sverige. Resultatet blev någon slags symbios av svensk melankoli och fransk nostalgi. Jag antar att det var en glad film. Men helt säker är jag inte. 

 

En språklig höjdpunkt förra helgen, på tema film, var när jag försökte säga Darth Vader och Mickaël först inte förstod vem jag menade. Darth Vader på franska blir nämligen Darrrck Vaddöårrrr (läs rrr som skorrande r). Underbart. Vet inte om det framgår genom skrift hur oerhört kul det låter när de säger det men: Prova att säga det högt. Fundera sedan på om slagkraften i namnet blir densamma som den engelska motsvarigheten.

Jag tvivlar. Är lite sugen på att se Star Wars dubbad till franska bara därför. 

 

The end.

 

Eller förresten, en höjdpunktsbild också:

 

Ja, jag vet att jag är lättroad. Men! Jag försökte ta kort på snöflingorna en snöig förmiddag och misslyckades totalt eftersom flingorna var så patetiskt små. När jag kollade in bilden efteråt upptäckte jag däremot att jag av misstag har lyckats bevisa min teori om att franska bilförare kör som idioter. Tre av tre bilar (TRE av TRE) har bucklor och skråmor. 100% alltså. Starka bevis skulle jag vilja påstå. 

 

Over and out. 

 

 

Solen skiner, det verkar vara en vacker vårdag. Jag drar på mig en stickad tröja och ett par skor, lämnar jackan, mössan och vantarna inne. Det är snart lunchdags och jag ska inte vara ute länge, jag vill bara få känna på solen, andas luften, röra lite på mig. Det är ganska varmt ute och söndagsdåsigheten börjar blandas ut med en försiktigt pigg vårglädje. Jag strosar runt lite i området innan jag vänder och vandrar tillbaka mot huset för att äta lunch. När jag svänger in på parkeringen framför huset kliver en ung kille ur sin bil. Han vänder sig om och plockar med sig lite saker ur i bilen innan han stänger dörren och börjar gå mot huset. I handen bär han det han plockade med sig ur bilen. En liten, gul plastpåse. Och en lång, nybakad baguette.

Bon appétit, Frankrike.

 

 

Också i Poitiers vaknade vi till vita landskap den helgen. Det var "énormement!!" med snö, enligt en klasskompis. Vilket innebär max 5 cm snö. 

Men det var ordentlig kramsnö och vi var några stycken som utnyttjade dagen och vädret genom att göra en snögubbe à la "Gangnam style". Vi gjorde snöänglar och jag byggde en snölykta som ingen förstod vad det var, de hade aldrig sett en snölykta förut. Sen letade vi i en halvtimme efter en kulle för att kunna åka pulka på plastkassar. En bra dag helt enkelt. 

På måndagen var dessvärre det enda spåret som fanns kvar efter oss en patetisk liten snöhög där Psy hade stått. Snögubben alltså. 

 

 

 

Förutom brist på vinterdäck har det genomgående varit brist på annat vintervett och flera av mina vänner har helt enkelt inte använt jacka under vintern utan gått runt i en tjocktröja och hackat tänder, oavsett om det regnar eller snöar. Folk joggar i shorts året runt, till och med i snön från bilderna här joggade det förbi en kille iklädd knälånga byxor och med benen bara. En kväll när vi skulle ta bilen var vi tvungna att skrapa rutorna men eftersom vi inte hade någon skrapa fick vi ta till fantasin och använde ett visakort. En annan gång fick vi värma framrutan med händerna för att få frosten att smälta. Vi har dessutom hela tiden kört friidrott ute, ibland är det svinkallt att landa i en halvblöt höjdhoppsmatta och sen ställa sig i vinddraget och vänta på sin tur inför nästa hopp. Vid någon sprintträning har banorna varit så hala av is att vi varit tvungna att hoppa och springa på läktarna istället. Folk verkar inte ha insett att de har vinter även i den här regionen i Frankrike.

 

Oh well. Slutpratat om vintern, nu är det ju kanske lite vår på gång!

 

Trevlig helg, gott folk.