belleetrebelle.blogg.se

En längre vistelse i kindpussarnas förlovade land får den ovane att reflektera.

 

Första gången på dagen man träffas kindpussas man. Tjejer med tjejer och killar, killar med tjejer. Kille - kille däremot, de skakar hand. På morgonen inför lektionerna är det kindpussparad varje gång någon anländer och när man skiljs åt är det samma visa. OBS! Träffas man däremot vid ett senare tillfälle samma dag, så har man redan hälsat och att då kindpussas anses konstigt och man (jag) möts av kommentarer och konstiga blickar. 

 

Många typer av kindpussar existerar. Regionalt som internationellt - Antalet pussar/vändningar skiljer sig mellan olika franska regioner. Startsida kan också variera vilket kan skapa förvirring och, i vissa fall, en viss pinsamhet. I Poitou-Charentes gäller två pussar, med start åt vänster vilket innebär puss nr 1 på höger kind.

Även individuella skillnader existerar. Bland många kan några tydliga urskiljas:

 

¤ Ljudet. Mer eller mindre ljudliga pussar utdelas.

¤ Avståndet. Större eller mindre avstånd mellan mun och och själva träffpunkten för pussen.

¤ Träffyta. En del pussar fysiskt på kinden, andra i luften. Luften är det absolut mest vanliga.

¤ Kontaktstyrka (vid luftpuss). Ordentligt tryck kind-mot-kind ställs mot det mer tafatta knappt-nudda-kinden-alls.

¤ Kindens nuläge. Det finns kalla kinder, varma kinder, mjuka kinder, sträva kinder, hårda kinder, skäggiga kinder, rent av lurviga kinder, svettiga kinder, parfymdoftande kinder... 

 

 

Vi satt i bussen på väg till finalen i Niort i söndags när min tränare ropade ut en fråga - om någon tjej kunde tänka sig att ställa upp och springa 800 meter. Ingen ville, inte en enda. Så jag ställde upp. Jag har väl aldrig i hela mitt liv sprungit den distansen över huvud taget. Men ställer jag upp i kula, som jag aldrig tränat, så ska jag väl kunna jogga mig runt i alla fall resonerade jag. Det var ju ändå final och viktigt att skaffa poäng till laget.

 

Det var 10 grader och hällregn. Non-stop, hela dagen, förutom ett tillfälligt uppehåll under prisutdelningen. Det var omöjligt att hålla sig varm och under kulstötningen kände jag mig som ett dagisbarn på nytt när jag stod och fumlade med blixtlåset till överdragsjackan när den skulle av inför varje stöt, för att fingrarnas greppstyrka hade frusit bort. Känner man inte sina armar är det svårt att vara explosiv i kulstötning och trots att tränaren berömde min teknik så stötte jag inte längre än 6.27. Men ingen gjorde speciellt bra ifrån sig och alla ville bara få det överstökat för att få komma in under tak.

 

Själv gick jag direkt till uppvärmningen inför mina 800 meter. Det innebär två varv på löparbanornaoch trots att jag aldrig tidigare tänkt tanken på att göra ett sånt lopp så har jag koll på att det är mjölksyrarisk. I en sprint är det bara att kuta, men på 800 meter måste man hålla en lagom hög takt hela tiden och akta sig för den berömda väggen. Det är en av de erkänt tuffaste distanserna och jag är bara van vid kort och snabbt (100-150 m) och långt och sakta (joggingturer). Långt OCH snabbt är ju bara jobbigt och ren idioti.

Hur som helst. Jag hade alltså ingen koll på distansen och inte heller några spikskor, men vi var två deltagare från Poitiers så jag kunde i alla fall följa den andra tjejen. Jag behövde inte förstå alla regler. Tränare och lagkamrater gav tips, råd och mycket pepp. Jag tänkte att de första 400 meterna får väl vara uppvärmning och inkänning, sen när jag vet hur långt det är får jag springa på känsla.

 

Starten gick. Jag la mig sist och försökte ta det lugnt. Efter 200 meter kröp mjölksyran in i armarna eftersom det var så kallt att blodflödet ströps. Men benen funkade. Efter första varvet hörde jag en tränare som skrek "om du kan, kör nu!". Så jag ökade så mycket jag vågade. Helt plötsligt var vi 100 meter från mål - upploppet. Den sista raksträckan, äntligen något jag kände igen! Min kropp visste precis hur mycket som var kvar och hur krafterna kunde fördelas.

 

Så jag gjorde en sprint. Helt enkelt. Och jag kom inte sist! Däremot näst sist. Men med tanke på att alla andra var 800 meterslöpare med både spikskor och vana så var det bra, 2.55 blev tiden. Jag som hade tänkt att jag borde klara mig under 4, och jag har fått så mycket komplimanger! För uppoffringen, sista spurten och själva tiden, så jag antar att det var en bra tid under omständigheterna. Tränaren som är ansvarig för föreningen och tränar en OS-sprintare(!) och flera OS-hopp har kommit förbi och gratulerat mig för en bra prestation och häromdagen när vi hälsade kallade han mig "den modiga". Wow!

 

Poitiers EC var klart bäst på läktarsupport. Men sämst poängmässigt, tyvärr. Trots det var PEC det gladaste laget under prisutdelningen eftersom alla var så peppade och övertrötta. Väl tillbaka i Poitiers var det lagmiddag på en restaurang i stan och sen vidare till en bar. Stämningen var på topp och jag njöt av den otroliga lagkänsla som finns i den här klubben. Jag vill stanna! Jag vill tävla mer! Helst i spikskor och i grenar jag tränat, dock. Jag fick erbjudande om att tävla nu i helgen också men eftersom det är min sista vecka i Poitiers så var jag tvungen att tacka nej, det är för mycket som ska hinnas med innan jag åker. Om inte annat så är det snart dags att börja skriva på presentationerna som ska hållas i veckan. I brist på friidrott i helgen så kollar jag på förra helgens bilder från finalen, bjuder på ett par här! 

 

Precis innan spurten 

 

Den officiella lagbilden

 

Min handledare sa i veckan att nu är det "la dernière ligne droite", den sista raksträckan, med uppsatsen och utbildningen. Det stämmer bra, jag lämnade in de färdiga exemplaren i fredags och nu är det själva examinationen kvar. Jag ska hålla en presentation på sjukhuset där jag hade praktik också.

Det är bara en vecka kvar i Poitiers, två i Frankrike. En examination, en presentation och jag räknar med att hinna med tre friidrottsträningar. 

 

Jag är inne på upploppet nu. 

 

 

Tenta 1, måndag - Déficiences sensorielles et cognitives √

Tenta 2, måndag - Téchniques d'investigation de l'homme à l'exercice √

Tenta 3, tisdag - Adaptations physiologiques à l'exercice et à l'entraînement √

Tenta 4, tisdag - Contrôle, coordination et apprentissage √

 

Första utkastet av uppsatsen är dessutom inlämnat. Och imorgon är det friidrottstävling igen, vilken vecka!

 

Men vilken oerhörd skillnad det varit i jämförelse med tentaperioden i januari. Hälften så många dagar, hälften så många tentor - inte ens en bråkdel av den ångest, stress och hets som fanns då. Jag visste vad som väntade nu, hur tentorna läggs upp här. Kurserna var intressantare, mina anteckningar otroligt mycket bättre. På söndag kväll insåg jag att jag faktiskt hade hunnit kolla igenom samtliga förelsäsningar, för alla kurser. Jag hade till och med tid att repetera innan tentorna, tränade friidrott som vanligt på måndag kväll och hann ändå titta igenom allt igen innan tentorna på tisdag eftermiddag. I januari hade jag inte ens hunnit kolla på allt material eftersom det var så mycket och tungläst. Ett anda virrvarr av kurser och fakta. Jag valde det som verkade vettigast och lärde mig det för att ha lite övergripande koll på vad alla ämnen innehöll, hoppades på det bästa och lite flyt i frågorna. Målet var att förstå frågorna och kunna skriva något överhuvudtaget. Då gick det ju vägen till min stora förvåning och jag hoppas, hoppas, på samma den här gången. Omtentorna är i juni och då är jag i Sverige och jobbar så det är bara att hålla tummarna.

 

Tentorna var svåra däremot! Två lärare ställer varsin fråga i varje tenta, halva poängen och tiden för respektive fråga. Två av tentorna hade nu en halva som var riktigt svår med detaljfrågor som bara nämnts i förbifarten på en föreläsning någon gång, inte direkt något som sammanfattade kursen och det vi lärt oss. Man fick känslan av att det var gjort för att sätta dit oss och vi var flera som hade samma känsla. Det kanske inte är helt ologiskt att tro det faktiskt, det har skvallrats en del om att lärarna är missnöjda efter höstterminens tentaresultat där halva klassen kuggade och många i klassen skippar föreläsningarna. En av de klurigare tentadelarna nu var gjord av en kille som vi bara haft som gästföreläsare vid två tillfällen, varav det ena tillfället var fredagen innan lovet. Den lektionen slängdes in två veckor i förväg och många, inklusive jag, hade bokat tåg (och flyg) redan och missade föreläsningen. För min del var det ingen större fara, jag kunde gå helt på mina tre års sjukgymnastutbildning eftersom frågan handlade om funktionstester och träningsprogram för en strokepatient, men många föll på den. Nu är det gjort i alla fall, bara uppsatsen kvar och den är intressant. Läget är bra här med andra ord!

 

Nu ska jag snart iväg för att, som en sann patriot, titta på Eurovision bara för att det är i Malmö. Men det blir en tidig kväll, imorgon bitti är det dags att plocka fram stråhatten, den lila tröjan och ladda kulstötarmusklerna för då är det FINAL i les Interclubs!

 

Ha en skön kväll i ett, om ryktena stämmer, soligt Sverige. 

 

 

Sitter och läser om spirometri (mätning av lungfunktion). Våra kurser är ju baserade på föreläsningar och de anteckningar som tas i samband med dem. I den här föreläsningsanteckningen har jag skrivit som en liten förklaring att apparaten i fråga mäter "temps de passage en amant". Jag hajar till, det här skulle betyda något i stil med "tiden det tar att passera som älskare". Jag inser att nåt förmodligen inte stämmer och eftersom det inte går att förstå utifrån föreläsningen och mina efterföljande anteckningar så tar jag till google. Efter en stund av detektivarbete hittar jag till slut en engelsk sida om apparaten som förklarar att tiden mäts uppströms och nedströms. Aha! Känner mig som Sherlock Holmes när jag äntligen anar en ledtråd. Jag kollar vad översättningen blir på franska och javisst! Uppströms är amont. Tänk vad en liten bokstav kan göra. Och detta, gott folk, är varför det tar tid för mig att lära mig kurserna. Ibland tycker jag att jag lägger mer energi på pluggandet än vad jag får betalt i förståelse. Det är en del uppströms helt enkelt.

 

Imorgon eftermiddag drar det igång med de två första tentorna. Courage!

 

 

Jag är bara LESS på att ALLT bara fryser i min kyl! Så fort jag försöker köpa nåt annat än squasch, paprika och morötter (som självklart också fryser men klarar ätbarhetsmåttet ändå). Min aubergine som var så himla fin, köpt i tisdags, skulle lagas NU, är IS och hård som en sten. Som en hård sten, en riktigt hård sten. Hungrig Kajsa, stenfrusen grönsak, tråkig kombo. Samma visa med bifftomaten jag köpt EN av, den hade trillat mot väggen och var därför en röd sten och fick flyttas till mitten av kylen i sin plastpåse och nu är den tinad, vattnet är liksom i en pöl bredvid själva tomaten som är en oidentifierbar röd slimehög. Kul. Skitkul. Behöver jag nämna att kylen är så liten att det är OMÖJLIGT att lyckas få alla grönsaker att ligga i mitten? 

 

Och jag är less på att jag FORTFARANDE inte kan springa och hoppa på träningarna på grund av en liten inte-ens-bruten stortå. Jogga går oftast bra men det bara kryper i kroppen när jag ser de där löparbanorna. Hur kan det vara så lockande att få kuta det snabbaste man kan? Hur kan jag vara så fast? Det är en drog och jag är beroende. 100 meter bara, kom igen tån, det kan du väl ge mig? 100 meter bara, 100 meter.

 

Och jag är något så fruktansvärt less på att hela universitetet och halva Poitiers är stängt sedan i onsdags, eftersom, inte vet jag - dag före röd dag, röd dag, dag efter röd dag, vi tar lördagen också när vi ändå håller på och riktig söndag. Och detta dagarna innan större delen av universitetet har sin tentavecka. Biblioteken är stängda, restaurangerna på universitetet är stängda, allt är stängt. Till på måndag. För mig innebär det här att jag har mina 9 kvadratmeter att försöka vara effektiv på. Ensam. Onsdag till söndag. I sista-rycket-plugget. I Uppsala kunde man alltid ta passerkortet och sitta i något rum på skolan, nationerna har läsesalar och biblioteken är öppna på lördagar i alla fall. Jag har i princip aldrig suttit hemma och pluggat sen jag började på universitetet. Det är lätt att känna sig instängd när man ska sitta och plugga ensam på nio kvadrat i fem dagar och stirra ut på en tom parkering. Plus att jag verkligen skulle behöva dra nytta av mina klasskompisar som är kvar i stan när jag stöter på stora frågetecken i mina anteckningar eller när jag inte har lyckats få med allt från lektionen. De vill också plugga tillsammans. Vi vill sitta tillsammans och plugga men vi har ingenstans att ta vägen. LESS!

 

Jag är också skapligt less på att hela tiden genomföra det projekt som det innebär att laga mat eftersom jag har så dåligt med kylutrymme och inte kan göra matlådor. För varenda liten matlagningsdel måste jag bära ut ALLA matgrejer och matvaror för att kunna laga mat, springa in på rummet för att hämta och lämna saker, bära disken, hämta soppåsen för att kunna städa efter mig, bära in matsoporna på rummet, bära in, bära ut, balansera, släpa. Eftersom universitetsrestaurangerna är stängda så måste jag nu dessutom göra dubbelt så många måltider, och därmed handla mer (liten kyl = få saker får plats, ingen idé att handla mycket). Annars brukar vi vara ett gäng som träffas över lunch och äter för 3,1 euro på restaurangen. Det är skönt att träffas, kul att prata och bra för mig, rent psykologiskt enligt ovan nämnda faktum, att få en måltid serverad.

 

Och nej, tro det eller ej, jag har faktiskt haft en bra dag, är nöjd, har pluggat sjukt effektivt och haft vilodag från träning. Det var auberginen som tippade mig över kanten. Fritt fall. 

Och hård landning med tråkig middag. 

 

Plus att jag brände bulguren för att jag i frustration skrev detta inlägg samtidigt som jag lät maten laga sig själv. Det går bra nu.

 

 

 

I söndags gjorde jag alltså mitt livs första friidrottstävling i grenen som jag tränat på i mindre än en vecka - Kulstötning. Tävlingen som jag trodde var regional är tydligen nationell och kallas "les Interclubs". Det är en nivåbaserad lagtävling som hålls två gånger per år - höst och vår. Som namnet avslöjar är det en tävling klubbar emellan. Friidrottsklubbarna ställer upp med ett klubblag och tävlar mot andra klubbar som är placerade i samma nivå i Frankrike. Min klubb, Poitiers E.C, är placerade i nivå 2 vilket är relativt högt med endast nivå 1 och elit ovanför. Man tävlar alltså hela klubben som ett lag och placerar sig inte individuellt i sina grenar utan får poäng till laget utifrån den tid/längd/höjd man gör. Poängen räknas ihop i en slutpoäng och om jag förstått det hela rätt så kvalar de två bästa lagen i varje region in till en nationell final.

 

Två personer per gren ställer man upp med och saknas en tävlande så får man noll poäng. Min klubb saknade en person till kulstötningen, kom att tänka på mig av någon anledning, hörde av sig och bad mig ställa upp. Jag tackade ja utan att riktigt veta vad det handlade om, mest för att det var en så rolig fråga att få. Eftersom allt är bättre än noll poäng så jag hade verkligen ingen press på mig. 

 

Söndag morgon samlades vi vid stadion här i Poitiers för att tillsammans åka buss till Niort en timme härifrån, där tävlingen hölls. Väl framme drog allt igång och stämningen var på topp! Åtta klubbar var på plats och alla lag var utsmyckade i sina klubbfärger. Det var trummor och tutor överallt på läktaren och mycket, mycket pepp och hejarop. Bara positiva hejarop på sitt eget lag, att trycka ner andra lag verkade inte existera och det var en härlig atmosfär. Jag fick en "svensk" flagga i lila och vitt (Poitiers färger) på vänstra kinden och krigsstreck på den högra medan pannan smyckades med "PEC", klubbens initialer. Håret sprayades i charmiga vitt och lila, jag fick en supporter-stråhatt till förfogande och en tröja att tävla i.

 

Det var en tryckande kvav värme över stadion och trots att jag tryckte i mig vatten så var jag helt slut och tung i huvudet när det var dags för min gren. Tävlingsnerverna slog till. Alla mina (tre) träningar har hållts i halvregn och lera, nu var plötsligt kulorna alldeles rena och oleriga. En helt ny känsla.

6,45 m stötte jag. Eftersom jag stött närmare 7.20 på träning så var jag missnöjd, men kulstötartränaren som jag bara kört min allra första träning med, var mäkta imponerad. "C'est vachement bien!" Han vände sig till mina klubbkompisar "ser ni, hon har en bra teknik! Vilken skillnad mot i tisdags!" Lite rörd och ganska stolt blev jag av hans beröm, samtidigt undrar jag hur dålig jag var i tisdags. Men med tanke på att jag i princip kan räkna antalet stötar jag gjort i mitt liv så är det nog en ren komplimang.

 

Jag blev erbjuden att tävla i finalen också och trots tveksamhet så hörde jag mig själv tacka ja. Sen har jag förklarat för min tränare att han måste ta den som är bäst om han har fler kandidater den här gången. Men nu har min tävlingsinstinkt väckts till liv - jag vill visst tävla i finalen! Jag körde en träning i tisdags med kulstötartränaren, lyckades hitta en teknik och började stöta mycket bättre och mer stabilt. Åtta meter hägrar. Nu jävlar. 

 

 

Pluggmotivationen har helt klart fått sig en törn i och med att jag har fått känna på Poitiers majsol. Det är grönt och blommigt, varmt och somrigt. Idag släppte jag ut de bländande vita benen i ett par shorts, gned in mig i solkräm och förflyttade pluggvrån utomhus för en stund. Underbart.

 

Inte ens det faktum att det bara är en vecka kvar till tentorna kan riktigt ta bort glädjen som sommarkänslorna skapar. Men det vänder antagligen snart, lika bra att njuta medan det varar. Den här gången är det däremot inte alls lika övermäktigt med plugg att göra. Vi har bara läst fyra kurser under våren och har därmed "bara" fyra tentor att skriva till skillnad från höstens åtta som vi skrev i januari. Å andra sidan ska den vetenskapliga uppsatsen vara klar samma vecka så gott om jobb har vi trots allt. Måndag den 13 maj och tisdag den 14 maj har vi tentorna och fredagen den 17 maj ska 30-40 sidor uppsats vara färdig och inlämnad. Men uppsatsen är faktiskt intressant att skriva, resultaten spännande att analysera och det finns bra artiklar att läsa. Kurserna är dessutom mycket mer intressanta, och känns mer givande, än förra terminen. För att inte tala om det språkliga som är en barnlek jämfört med i höstas, mina anteckningar nu är bra mycket mer innehållsrika.

 

I torsdags var det faktiskt ombytta roller i klassrummet när en amerikan var gästföreläsare. Han föreläste på engelska men inledde på så risig franska att jag fick hjälpa en klasskompis med tolkning när hon inte förstod. Vilken känsla det var att hänga med en hel föreläsning utan speciellt mycket koncentration! Vilken frihet att kunna ställa frågor utan att plötsligt inse att orden inte finns där, att slippa staka sig, att kunna vara säker på att man förstått frågan man svarar på, att verkligen hänga med. Jag njöt av att mina klasskompisar äntligen fick en förståelse för hur jag haft det. Vissa hängde med bättre, andra sämre, alla var ganska spaka efteråt. Och då var det ändå bara en timme, så korta föreläsningar har vi inte haft sen introduktionsföreläsningen i september, redan dag två körde vi 08.00-18.00. En kompis förklarade att det var omöjligt att kunna anteckna och ändå lyckas lyssna. En annan sa att han visste vad han ville fråga men inte kunde formulera frågan. Välkommen till min värld sa jag. 

 

 

... söker jobb inför hösten, petar i CVt och påtar med personliga brev parallellt med pluggandet

 

... har inlett min kulstötarkarriär som, av allt att döma, kulminerar imorgon (såvida jag inte blir biten, fortsättning följer) på den regionala interclub-tävlingen i Niort

 

... har (sent omsider) skaffat instagram, insta_kajsa, kom och se! Jag försvarar detta ytterst sena införskaffande med att jag är nummer tre bland samtliga jag känner i Frankrike och eftersom jag för närvarande är boende här så ser jag det som att jag är en av de första pionjärerna. Så SJUKT före min tid asså, nice! 

 

... har sagt upp mitt rum och planerar avfärd i början av juni

 

... är konstant sugen på glass men det är tydligen inte säsong i Frankrike förrän i juli-augusti (mina klasskompisar vred sig av skratt när jag för några veckor sen frågade efter glass i en tobaksbutik, butiksägaren försökte artigt hålla sig för skratt. Han hade inte ens frimärken, vad är det för tobaksaffär som varken har frimärken eller glass, I wonder?)

 

That's it folks, hörs snart igen!

 

Måndag, 03.45. Sverige. Klockan ringer, jag tvingar mig upp, plockar ihop mina saker, tar mina väskor och ger mig ut i gryningen. Det är redan ljust ute och fågelkvittret är öronbedövande. Jag ser en liten fågel på en gren och undrar i mitt sömndruckna tillstånd hur en så liten kropp kan få ur sig så mycket ljud. Jag antar att fåglarna är glada att det är vår. 04.20 rullar bussen fram och resan mot Paris börjar. 

 

09.10. Charles de Gaulle. Efter en espresso vänder humöret, dagen och livet och jag hoppar på tåget till min klasskompis Assa som bor utanför Paris, där jag ska spendera resten av dagen och natten. 

 

Tisdag, 05.40. Paris. Klockan ringer, jag tvingar mig upp, packar ihop mina saker, tar mina väskor och ger mig ut, den här gången tillsammans med Assa. Det är fortfarande ordentligt mörkt ute men fåglarna är ganska pigga ändå. Jag konstaterar att ljuset har återkommit till Sverige och att sommaren är nära. Det känns mycket mer som natt i Paris vid 6-tiden än i Stockholm vid 4-tiden.

 

09.40. Poitiers. Spöregn, hård vind och iskallt. Precis som när jag åkte för två veckor sen. Det här vädret är alldeles för bekant. Ändå har jag fått rapporter från kompisar om fint väder, över 20 grader och sol. Vilket välkomnande jag får. Antagligen är det jag som för med mig det dåliga vädret, den slutsatsen drar både jag, min handledare och en klasskompis, helt oberoende av varandra. Så det måste ju vara sant. 

 

På eftermiddagen är det dags för en extraträning med friidrotten. Min tränare hörde av sig medan jag var i Sverige och undrade om inte jag kunde tänka mig att tävla i kulstötning på söndag eftersom det är en stor regional klubbtävling på gång och klubben saknar en tävlande. Ja, varför inte? svarade jag. Jag har inte stött kula sen gymnasiet men jag har för mig att det var rätt kul. I regn och lera fick jag nu mitt livs första riktiga kulstötningsträning av en tränare jag aldrig träffat förut. Vi var tre som körde, en kille som kommit på åttonde plats i en nationell tävling, en tjej som är rankad fyra i Frankrike, och så jag. 

Vi hade en bra träning, de andra två var hjälpsamma och ödmjuka och stämningen bra. Tränaren var pedagogisk och hittade små detaljer som gjorde att jag kunde börja hitta en teknik och lyckas få iväg kulan någon meter längre än de första försöken. Jag höll mig som bäst runt kanske 7 meter medan de andra två låg på 12 - 13 meter. Mer än hälften ändå, det kan bli nåt det här! 

Tränaren sammanfattade det hela med att det "redan nu inte är dåligt men du behöver träna mer". Tur att jag har hela fyra dagar på mig.

 

Igår fick jag höra att tävlingen inte alls är i Poitiers som jag trott utan i Niort, en stad ett par timmar härifrån. Det jag tänkte mig som några timmars insats blir en istället en heldag med chartrad buss. Spännande. 

 

Onsdag, 17.30. Jag har hållit mig inne till förmån för pluggandet eftersom vädret ändå varit kasst. För någon timme sen vände det och solen tittade fram och det blev ljust och härligt. Jag tvingade mig att vänta och fortsätta plugga eftersom jag ju ändå har friidrottsträning ute ikväll. Om en halvtimme börjar träningen. Självklart hördes nyss ett avlägset åskmuller och nu träffar de första regndropparna mitt fönster. Ljuset har gått över i dunkel. 

 

Sådärja, spöregn. Hagel? Nej bara elefantdroppar. Alternativt monsunregn.

Dags att byta om till träningskläder och åka. 

 

 

Igår på universitetet.