belleetrebelle.blogg.se

Nu är jag här.

 

Ibland känns det som om jag jobbar i motvind. Hur duktig jag än försöker vara och ta tag i saker och göra det jag ska eller förväntas göra, så kommer det små vindbyar och sveper mig av banan.

Idag försökte jag till exempel beta av en obligatorisk del som jag missat i engelskan (eftersom läraren ställde in lektionen när jag skulle göra uppgiften). Inatt kl 02.50 fick jag svar på mitt mail att jag kunde komma förbi imorgon på två utsatta tider. Eftersom några klasskompisar hade lektion med henne idag bad jag en av dem kolla om det var idag som gällde. Det stämde, så jag såg till att vara på plats första tiden. Men ingen lärare. Jag gick hem, drack kaffe, gick tillbaka till tid nummer två. Ingen lärare då heller. Jag frågade folk, knackade på vid hennes kontor, väntade i en halvtimme. Frustration! Det var ett par bortkastade timmar. Bortkastade på att få göra en uppgift som både jag och läraren vet är alldeles för lätt ändå. Jag hade snarare behövt lägga de timmarna på ett annat ämne, vilket som helst.

 

Speciellt med tanke på att jag nu fått se några gamla tentor. Som mest består en tenta av 3 frågor, några tentor bestod av en fråga. Man har alltså en till två timmar på sig att svara på två frågor. Hur långa svar förväntas man då ge? På franska. Hjälp. 

 

Inför praktiken blåser det också irriterande vindar. Jag vet inte hur många turer jag gjort till sjukhuset, läkarmottagningen respektive skolan för att få alla papper påskrivna och inlämnade. När så till slut sjukhuset godkänt min praktikplats måste alla vaccinationer stämma, läkarbesök ska göras och prover ska lämnas och hämtas. Jag har gjort en lungröntgen, kollat nivåer av TBC- och hepatit B-antikroppar, lämnat prover, hämtat prover samt genomgått en undersökning av en sjuksyster. Allt vid olika tillfällen. Jag trodde nu att sista etappen var dags i och med ett läkarbesök i tidags. Jag hade sett till att ha alla papper redo och med mig, jag hade fått mitt vaccinationskort från när jag var liten inscannat, hitskickat och utskrivet. Jag var redo för sista underskriften.

 

Men det visade sig såklart att mina vaccinationer av stelkramp, difteri och polio är för gamla för det franska systemet. Det är bara att börja om upplyste läkaren mig om. Jag fick ett recept som jag skulle ta med till ett apotek för att få vaccinet utskrivet för att sen ta med mig det till läkarmottagningen för att få sprutan. Nu och om en månad. Hej fler-saker-att-göra-så-snabbt-som-möjligt.

Jag tog mig till apoteket. Men kunde jag hämta ut något recept eller? Nej, jag har ju inte "carte vitale", då är det omöjligt, fick jag höra. Jag fick helt enkelt ge upp och gå hem igen, och bestämde mig för att lösa det hela på svensk mark istället trots att det då blir lite tidsbrist inför praktikens start. 

Nu har jag pratat med Daniela, en finlandssvensk tjej som varit här i över ett år och har koll på såna här grejer. Det visade sig att det visst går att hämta ut recept bara man betalar, jag hade haft otur och träffat någon som inte hade koll. Irriterande minst sagt.

 

Godkännandet från skolans sida går inte heller helt enligt planerna. Det saknas detaljer kring min praktik i och med vad mitt projekt ska handla om. Detaljer som jag inte haft utan varit tvungen att uppfinna utifrån den minimala information jag fått angående min praktikplats. Konsten att skriva ingenting med många ord, tur att jag besitter den. Det är svårare på franska men jag är snart i mål. 

I samma mail där jag fick höra att det saknades detaljer så stod det också att det "inte är passande att ha en sjukgymnastisk praktik". Det här kommer alltså en vecka efter att praktiken ska vara godkänd och bestämd, från kvinnan som är ansvarig för praktiken. MEN HALLÅ! Kunde hon inte sagt det lite tidigare? Exempelvis en av de gånger jag frågat henne hur praktiken är tänkt att se ut och hur jag ska gå tillväga. Andra lärare jag pratat med, eftersom jag famlat efter hjälp lite överallt, har sagt att jag kan göra i princip vad som helst och att det kanske vore intressant för mig som sjukgymnast att göra något inom det området. Motsägelsefullt?

Nu kommer min praktik inte att bli speciellt sjukgymnastisk eftersom jag inte får utföra något i den yrkestiteln här med min svenska utbildning. Jag har haft tur och fått en praktik som stämmer väl överens med utbildningens mål, men det är verkligen bara tur! Om jag hade fått praktik i Sverige hade det verkligen varit på gränsen. Men bara själva tanken på att allt jag sökt och jobbat med projektmässigt hela hösten har varit fel.. Trots att jag upprepade gånger bett om hjälp för att veta att jag är på rätt spår. Otroligt irriterande.

 

Nu ska jag sluta gnälla och göra mig redo för att åka iväg på en raclette-soirée som blivit crêpes-soirée istället. Detta för att hälften av alla lektioner denna vecka har blivit inställda och alla lyckligt lottade som åker bil och inte har bestämda tåg- eller flygbiljetter bokade, kan åka hem tidigare. Ambitionerna har sänkts i samma takt som deltagarantalet men det passar mig rätt bra att vi är färre eftersom det är lättare att hänga med i samtalen då. Själv ska jag bidra med lite svensk jul med glögg, pepparkakor och skumtomtar. 

 

Det gäller att bidra till julstämningen när vädret ser ut så här:

På torsdag kommer jag hem förresten, wohoo!

 

Hej då!

 

 

 

Alltså det här med att lära sig ett nytt språk. Vilken nyttig upplevelse det är.

Bara det att få prova på att vara utanför sin trygghetszon och hela tiden ställas inför problem och hinder, under rätt trygga förhållanden. Jag har inte tvingats fly till ett land där jag måste lära mig allt från scratch och stanna på obestämd tid, jag har valt det här och jag kunde lite franska innan jag åkte. En viktig skillnad.

 

Däremot handlar det verkligen om att lära sig ett nytt språk här. Det är ingen idé att försöka med engelska om jag inte gjort mig förstådd på franska, när jag pratar engelska är det ändå ingen som förstår min accent. Om jag inte lägger till en fransk brytning det vill säga, det ökar chanserna en aning. Dock en väldigt liten aning. Några få gånger har det funkat med engelska men för det mesta handlar det istället om omskrivningar, liknelser, gester och charader. Gester kommer man långt med. 

 

 Det har hänt några få gånger när jag träffat en ny person och totalt misslyckats med vad jag skulle säga, att personen i fråga har reagerat genom att prata högre. Totalt ologiskt. Att börja prata långsamt och tydligt är logiskt, att försöka med engelska skulle kunna vara logiskt, men att prata högre? Den fördummande känslan det medför! Jag känner mig nedvärderad och tycker att jag blir behandlad som ett litet barn som inte förstår någonting. En känsla jag inte gillade när jag var barn heller. Det är så oerhört frustrerande.

Jag HÖR vad du säger. Bara för att jag inte kan uttrycka mig perfekt på det här språket så betyder inte det att jag är mindre intelligent. 

Samtidigt tycker jag att det är intressant att hamna i den situationen. Det är otroligt nyttigt att få uppleva det och jag inser att många med annorlunda kommunikation har det så alltför ofta. Det skulle inte förvåna mig om många av de barn och ungdomar jag träffat som är helt normalintelligenta men har icke-verbal kommunikation, eller är verbala men har svårt att få fram orden eller göra sig förstådda, ofta råkar ut för folk som höjer rösten för att öka förståelsen. Inom sjukvården händer det förmodligen med jämna mellanrum.

Jag hoppas att jag aldrig själv gjort så. Och att jag aldrig gör det. 

 

Grupparbeten är annars en vanligare form av att känna sig nedvärderad. Det beror verkligen på gruppen, de jag umgås mycket med tar sig oftast tid att lyssna och förstå och är intresserade av vad jag kan bidra med, men i vissa gruppkonstallationer är det hopplöst. Jag kan förklara något eller poängtera något som de andra låtsas förstå eller inte lyssnar på alls, men som de senare upptäcker själva. Frustrerande! Ibland ger jag upp och låter dem fortsätta trots att jag kan svaret men ibland står jag på mig och förklarar tills de förstått. Jag var helt slutkörd efter grupparbetena i början av hösten, nu är det dels lättare att prata men jag har också blivit bättre på att veta vad som är värt att lägga energi på. Dessutom har jag lärt mig vilka som lyssnar och anstränger sig för att förstå och vilka som inte gör det.

 

Och så själva språket då. Det franska språket. När en fransyska undrade vad jag haft för lektion och jag svarade psychophysiologie med ett "s" i början (syko...) så förstod hon inte alls. Jag upprepade gång på gång och försökte förklara och till slut utbrast hon "jaså Psychophysiologie!" med ett uttalat "p" i början. Jag kan verkligen inte förstå att det är så svårt att förstå en sådan liten uttalsskillnad. 

Och vägbeskrivningar. Säger man "toute droite" så menar man rakt fram, säger man istället "à droit"  så ska man svänga höger. Logiskt enligt fransmännen, som bäddat för missförstånd enligt mig. 

Och fromage blanc - vilket ordagrant borde betyda vit ost - hur kan det innebära naturell yoghurt? Det franska ordet för yoghurt är annars yaourt. Hallå?

 

En annan sak som skapar problem för mig är alla dessa förkortningar. Fransmännen ÄLSKAR förkortningar. Jag är helt övertygad om att anledningen till att det existerar så många är för att språket är för komplicerat och består av för långa ord för att man ska orka skriva allt... Bara en teori.

Till exempel sitter jag just nu med en kompis biomekanikanteckningar (som jag lånat för att skriva av eftersom mina egna i vissa fall är under all kritik). Det handlar då inte bara om att förstå biomekaniken och franskan, utan det handlar också om att tolka alla dessa förkortningar. En av meningarna lyder; "On ne peut pas ac ce test d'éq de déterminer q'  ex ont été le + bénéf, c/ met en jeu les 2 + coordinat¤ ". Piece of a cake? Jag har räknat ut att om man efter ordet sätter ut ett:

• upphöjt q = "que" (chaque)
• upphöjt R = "ieur" (valeur)
• ¤ = "ion" (condition)
• ' = olika beroende på ord, ingen logik

Sen finns det en drös med normala ta-bort-några-bokstäver-förkortningar som tjr (toujours), ac (avec), dc (donc), qd (quand), men sånt har vi ju i svenskan också. Det är lättare att begripa.

 

Idag när några klasskompisar försökte sig på uttalsträning med mig kom jag fram till att jag nog ska lära mig teckenspråk istället. Så nu kan jag säga "tåg" på både svenskt och franskt teckenspråk. Det ni! Tåg-tecknet är för övrigt mycket roligare på franska än på svenska. 

 

Ja, det här med att lära sig ett nytt språk alltså. Jag kanske sammanfattar det hela med att det finns många dimensioner helt enkelt.

 

Läggdags nu, godnatt!

December har kommit till Poitiers. Överallt i centrum är det julpyntat, årets julmarknad är igång och det är riktigt kyligt. Men ingen snö än! Och inte det där mörkret som hör julen till, här går solen ner vid 6-tiden. 

Jag vet att jag inte borde klaga men alltså snö! Vad jag saknar det där vackra vita kalla tysta. Hoppas ni sparar lite till jul.

 

I och med december börjar det också dra ihop sig i skolan och stressnivån har höjts hos hela klassen. Andra veckan i januari ligger alla våra prov staplade på varandra - Vi tentar alltså av ALLA höstens kurser samtidigt, mellan 7 och 11 januari. Om man kuggar en tenta har man EN chans på sig att göra omtenta och alla omtentor ligger i juni. Vilket alltså innebär att man har omtentorna för vårterminens kurser då också. Lite tufft! Speciellt eftersom jag inte förrän nyligen börjat inse vad kurserna jag läser handlar om. 

 

Det svåraste är nog att jag inte riktigt vet hur jag ska plugga. Det finns inga böcker att läsa utan allt baseras på föreläsningsmaterial och anteckningar. Vissa lärare har bra material medan andra har intetsägande power-point-presentationer som jag sitter och försöker tolka. I princip allt material läggs upp efter lektionerna så mina halvrisiga anteckningar måste paras ihop med rätt power-point-bild i efterhand. 

 

En annan stressfaktor för hela klassen har varit praktiksökandet där deadlinen är satt till nu på fredag. Praktiken är på 6 bestämda veckor i vår och går ut på att man ska genomföra ett vetenskapligt projekt som ska mynna in en C- eller D-uppsats på 40-50 sidor. 

Det har varit jobbigt för alla att ordna med praktiken eftersom det helt enkelt är svårt att få en praktikplats. Det är också ett klurigt upplägg, vi får inte mycket handledning och man förväntas ordna allt själv. Det är väldigt svårt att veta vad som är rimligt att göra som projekt när man inte har någon som helst erfarenhet av sådant. Där ligger jag steget före i och med arbetet med C-uppsatsen i våras men jag har inte fått så mycket med mig härifrån. 

 

Utmaningen för mig har istället varit, utöver att förstå hur upplägget är här och försöka glömma hur det funkar i Sverige, att kunna hävda mig som person och motivera vad jag kan bidra med på franska. Jag har sökt i Sverige och fått hjälp av några lärare att söka i Frankrike och nu har det äntligen löst sig. Tack vare Poitiers sjukgymnasters gudfader, "Greken".

Eller ja, nu ger jag honom nästan mer cred än han ger sig själv, men han påminner mig om gudfadern. Blandat med mannen som bjuder på fikon i "Karl-Bertil Johnssons jul". 

Greken är vår föreläsare i ergonomi som känner hela Poitiers sjukhus och har utbildat halva sjukgymnastkåren här. Han har tagit mig under sina vingar eftersom vi, enlig honom, är kollegor. Dessutom är vi ju allierade i och med att vi båda är utlänningar och pratar franska med brytning. Han är lite väl beskyddande men tack vare hans kontaktnät har jag nu fått en praktikplats på Poitiers sjukhus. Min handledare är en sjukgymnast som även har läst den master som jag läser nu, vilket känns bra. Han verkar lugn och pedagogisk och pratar tydlig franska. En stressfaktor mindre, tack för den!

 

Ser nu att inlägget börjar bli så pass långt att det är dags att sluta skjuta upp pluggandet. Gah!

 

Ha det så bra och njut nu i er vackra vintervärld!

Och gör en snöängel åt mig.