belleetrebelle.blogg.se

Jag har numera skaffat ett franskt mobilnummer och lärt mig min adress. Here comes:

Kajsa Pålsson
Cité Universitaire Descartes, logement C167
11 rue Raoul Follereau
BP 627 - 86 022 Poitiers Cedex
la France

telefon: +33 652 800 980

 

Ibland tar mobilen inte emot sms från Sverige så om jag inte svarar på ett sms har jag inte fått det. Man kan inte heller helt lita på att mina sms kommer fram... Men prova gärna! Däremot verkar det alltid fungera att ringa och eftersom detta abonnemang har billiga priser till Sverige - ring ett par signaler så ringer jag upp sen. 

Men radera inte mitt svenska nummer. Det existerar fortfarande i Sverige och jag tänkte återuppväcka det när jag flyttar hem igen.

Ha en bra dag!

Ok. Jag lovade vid något tillfälle att återkomma så fort jag visste vad det är för utbildning jag läser. Eller när jag lyckats översätta namnet. Det är dags nu. 

 

Jag läser alltså en utbildning som kallas "master IRHPM". Bokstäverna står för "Ingénierie de la Rééducation, du Handicap et de la Performance Motrice" vilket betyder nåt i stil med "Teknik kring rehabilitering, handikapp och motorisk prestation". Mina klasskompisar kommer från lite olika utbildningsbakgrund men många har läst "anpassad fysisk aktivitet" eller idrottslärare. Jag är den enda sjukgymnasten i vår klass men inte den första på utbildningen. 

 

Det är inte helt lätt att lista ut vilka ämnen vi läser. Men det handlar om fysisk aktivitet på olika sätt, dels olika former av träning och vad det ger för effekt psykiskt och fysiskt, dels hur man mäter olika fysiska kapaciteter. Vi har ämnen med långa titlar som inleds med "métrologie", "méthodologie" och "modalités" med samma lärarstab. En av lärarna pratar bara i biomekaniska formler så fort han öppnar munnen, oavsett vilket ämne han för dagen föreläser i. Förvirringen har varit stor från min sida och jag har blandat ihop alla ämnen och inte förrän nyligen har jag börjat kunna placera olika ämnen i olika fack.

 

Efter att ha läst en master IRHPM ska man kunna vara en del i ett rehabteam, hålla i träningar, utvärdera behandlingar och hålla i forskningsprojekt. Jag tror att det kan jämföras med att vara rehabtekniker i Sverige. Utbildningen har en biomekanisk inriktning och mycket fokus ligger på att förstå hur olika mätinstrument fungerar. Vad mäter egentligen en stegräknare och en accelerometer? Vilka formler använder datorn för att få fram en 3D-modell i en gånganalys? Typ sånt lär vi oss. Eller förväntas vi lära oss i alla fall. Den stora skillnaden för mig är nog det mer tekniska synsätt som finns här till skillnad från det mer praktiska synsätt jag har fått med mig från sjukgymnastutbildningen.

 

Jag tror att flera av mina klasskompisar gärna hade velat bli sjukgymnaster men inte kunnat/orkat ta sig in på utbildningen. Det är nämligen svårt att komma in på sjukgymnastutbildningen i Frankrike och man måste läsa ett förberedande år inom medicin med svåra avslutningsprov (så kallade concours), om man vill komma in på antingen läkarlinjen eller sjukgymnastutbildningen. Yrket sjukgymnast har högre status här än i Sverige, sjukgymnasterna har bra lön och det är lätt att få jobb. Plus att heltid i Frankrike innebär sju timmars arbetsdag...

Jag har helt klart valt rätt land och språk. 

 

Nu ska jag iväg och kolla på när två tjejer i klassen spelar rugby. Vansinnessport det där. Vi var några som var och tittade på en match förra veckan och jag har aldrig förut sett så mycket haltande och hårt tejpade människor som då. För att inte tala om överanvändningen av kylspray. Idioti. Men spännande. 

 

Sen ska jag till tågstationen och möta upp mamma som är på väg hit på besök! :)

 

Hej så länge!

Ligger lite efter i rapporteringen! Det ska bli bättring. Men faktum är att jag inte har varit så mycket i Poitiers den senaste månaden och därför inte hunnit skriva. På höstlovet förra veckan passade jag på att åka hem till Sverige och innan dess spenderade jag några dagar i Sitges, en kuststad utanför Barcelona. Veckan däremellan var fyllda med långa och många föreläsningar, packa-upp-packa-om och en del (fri)idrott. Dessutom ställde min klass upp med två lag i universitetets nuit-de-volley, det vill säga en nattlig turnering i volleyboll. Vi spelade sista matchen klockan 01 och hade föreläsning kl 08 nästa dag. Jag spelade med laget som hette "prosit" efter det första svenska ordet mina klasskompisar lärt sig. Vi vann inte. Vilket var lika bra, vem vet hur länge man hade behövt spela då? 

 

Men hur som helst... Resan som förtjänar ett inlägg:

 

För några veckor sen tog jag mig alltså ut till Poitiers lilla, öde flygplats för att åka till Barcelona och Sitges. Där skulle jag möta upp Dan och hans fina föräldrar Karin och Tom, och ett helt gäng av deras vänner. När jag åkte var det på dagen sju veckor sen jag lämnade Sverige. Sju veckor låter som en kort tid men kändes som en evighet. Så många nya intryck, så många trygghetszoner som krossats, så många nya människor att lära känna, en vardag som ska skapas. Ett helt nytt liv på ett främmande språk i ett främmande land. Sju veckor utan att träffa en enda person jag känner, som känner mig, och som pratar svenska. Det är lång tid. 

 

Sitgesvistelsen var helt fantastisk. Underbar. Bäst. Vill egentligen använda så många superlativ att det blir fånigt men jag kan helt enkelt inte beskriva känslan. Känslan av att få komma hem trots att man är på en plats där man aldrig någonsin varit. I ett land där man inte kan språket överhuvudtaget. Det var bara så otroligt skönt att äntligen få träffa dem jag känner, få prata svenska, kunna slappna av. Bara få vara som hemma. 

 

Att Sitges var väldigt fint gjorde inte saken värre. Vi bodde i en villa byggd i flera våningsplan med terasser på varje våning och med vacker havsutsikt. Högst upp fanns en pool, också den med vacker utsikt. Vi badade i havet, hoppade i vågorna, låg på stranden, gjorde sightseeing i Barcelona och vandrade runt i Sitges. Det blev några fina dagar av sommar och semester med god mat och härligt folk.

Helt enkelt alldeles, alldeles underbart.

 

Utsikten från huset.