belleetrebelle.blogg.se

Nu verkar hösten ha kommit till Poitiers på riktigt med en helg av konstant regnande, kyla och vind. Själv har jag tajmat höstens intåg perfekt med förkylning och feber. Med snart två månader som gått börjar det dessutom kännas att jag varit borta ett tag, om inte annat så på nivån av hemlängtan. Saknar alla er därhemma! Feber, trötthet och ensamhet gör inte den saken bättre såklart.

 

Samtidigt blir vardagen här sakta men säkert mer trygg och normal. Vi har börjat umgås en del i klassen, dels vi åtta - tio pers som hängt ihop sen första veckan men också med övriga klassen. I måndags drog grabbgänget från Poitiers ihop till spontant kvällshäng där en av killarna drog igång en lek (till er kollofolk: Vakhängsleken! ;) Åtminstone hela trean i somras) där kända personer ska förklaras i tre omgångar med 1) andra ord, 2) ett ord, 3) charader. Lite småklurigt för mig med alla dessa lokala franska kändisar, plus att fransmännens engelska uttal gör det svårt att förstå även de engelska kändisarna... Men det gick riktigt bra faktiskt! Med lite fantasi behöver man inte alltid veta vem personen är.

 

I onsdags träffades vi i det lilla kompisgänget över några pizzor och i torsdags var det premiärutgång med klassen. Förfesten började vid 22-tiden och inte förrän vid halv två började folk prata om att gå ut(!). Eftersom ingen cyklar, förutom jag och en kille i klassen, så skulle vi istället gå ner på stan. En gångväg på fyrtiofem minuter. Buss, taxi..? Nej, vi GÅR istället. "Det blir kul!" sa en kille från Poitiers. OK då, sa jag.

 

Efter en och en halv timme (ja, du läste rätt. En och en halv TIMME) kom vi fram till klubben. Vi tog väl inte närmsta vägen direkt, och att försöka få tjugo mer eller mindre fulla ungdomar att gå i samlad trupp i samma takt är en klurig uppgift. 

Klubben var full.

Så vi gick till nästa ställe, vilket tog ytterligare en halvtimme. Vid den klubben stod en vakt som pekade ut de två mest nyktra och trofasta killarna i gruppen "han ser trött ut och han ser trött ut. Ni kommer inte in här". Maktmissbrukare.

Vi väntade ett tag för att se om vakten skulle ändra sig men gav upp och gick till nästa ställe. Så till slut, strax före kl 05 och efter mer än två timmars promenad, kom vi in på ett dansgolv. Jag var lite lagom trött och less vid det laget och efter att ha tvingat mig själv att vara kvar en dryg timme tog jag min älskade cykel hem. Femton minuter hemifrån var jag. Två timmar?! Sjukt. Men förfesten var kul. Och första timmen promenad.

 

Fast allt är inte bara fest och fritid. Vi har oftast veckorna ganska fulla av föreläsningar och att gå 08-18 händer lite för ofta. Det är svårt att fokusera på franskan i så många timmar!

Men det blir lättare och lättare både att prata och förstå. Veckans språkliga utmaning var ett grupparbete som gick ut på att berätta om en vetenskaplig artikel. Det blev en härlig mix av språk i huvudet när jag var tvungen att översätta engelska meningar och förklara deras innebörd på franska när mina gruppmedlemmar förstått helt fel.

Kunskapsnivån i engelska är verkligen förvånansvärt låg, vilket också första engelsklektionen i onsdags bevisade. Konversationsuppgifterna var i princip på lågstadienivå och jag fick se till att prata tydligt och långsamt för att göra mig förstådd med enkla meningar. Den skriftliga uppgiften var max på mellanstadienivå. Om ens det.

 

Engelsklektionerna blir inte direkt en utmaning, helt enkelt. Till skillnad från samtliga övriga lektioner, så det är väl bara att passa på att njuta. 

 

Det var väl allt för den här gången. Hej så länge!

 

PS. Som en liten höstbonus kastar jag in en bild på mitt husmoderliga kanelbullebak förra veckan (det var ju kanelbullens dag). Det var inget mindre än avancerat detektivarbete som krävdes i affären för att hitta alla ingredienser. Men med rödvin som kavel och pärlsocker i guld var succén ett faktum dagen efter när klassen bjöds på kanelbullar på rasten.

 

Igår var vi ett litet gäng från klassen som träffades på stan för att ta del av helgens kulturhändelse, "les expressivs". Det var små och stora event i hela centrum; apparater att spela in sitt skrik i, ljudplattor att hoppa på, musikframträdanden, teaterföreställningar och allt mellan himmel och jord. Konst på alla sätt, helt enkelt. Vi tar det i bilder den här gången:

 

 

 

Vi gör konst! Här är ett enormt mandala där alla som ville fick bidra. 

 

Ett skelögt träd. 

 

 

För två veckor sen arrangerade idrottssektionen en surfhelg vid île d'Oléron, en ö cirka två och en halv timme med bil härifrån. Universitetet betalade surflektionerna och vi fick själva stå för boendet och resan dit (vilket totalt gick på 20 euro, helt OK faktiskt...). Jag var en av tjugo som lyckats anmäla sig tillräckligt snabbt och fick alltså chans att göra min debut på surfbrädan! Det var grymt kul och faktiskt inte så svårt som jag trodde. På tredje försöket att ta en våg tänkte jag att jag måste ju i alla fall prova att ställa mig, det kan ju inte gå mer än fel. Jag gjorde som läraren sagt: paddla, paddla, andas, STÅ... Och så stod jag plötsligt. Vilken kick! 

 

Vår lärare var en fantastisk, blond dreadlockskille som såg ut att vara hämtad direkt från ett surfparadis bestående av höga vågor och paraplydrinkar med kokos. Istället stod han på en regnvåt, blåsig strand med ett gäng studenter som skulle lära sig surfa. Han var väldigt bra och pedagogisk OCH han kunde engelska, vilket var skönt eftersom jag kunde få ett snabbrefererat av instruktionerna och vara säker på att jag förstått det viktigaste. Plus att jag kunde vara säker på att det var mig det handlade om när nån vrålade "paddle, paddle!" -  då var det bara att lyda och börja veva med armarna. 

Däremot förstod jag inte förrän i bilen hem att det fanns stora brännmaneter i vattnet, när en av killarna jag åkte med började prata om "des meduses" och om vilken tur vi hade som inte såg några. Ehh... Va?! "Des meduses"...? Ah, stora brännmaneter, trevligt. Det mådde jag definitivt bäst av att inte förstå förrän då.

 

Vädret hade utlovats till inget annat än uselt toppat med en storm på söndagen. Men vi hade tur och trots att lördagen startade kallt och blåsigt vände det efter lunch och vi hade en riktigt fin eftermiddag med sol, värme och bra vågor. Efter passet stannade vi på stranden och solade och vi var dessutom två tappra själar som badade. På söndagen var vädret sämre med storm på intåg, svåra vågor och strömt vatten. Men vi körde bara ett förmiddagspass och slutade lagom till att det började blåsa upp ordentligt.

Det blev helt enkelt en riktigt bra helg med skönt folk och rolig surfing. Det här vill jag göra igen!