belleetrebelle.blogg.se

Dagar i Poitiers

En dag på jobbet

Kategori: Allmänt

Jag satt på vårdpersonalens kontor precis i skiftbytet och hade nyss avslutat en intervju med en anställd och väntade nu på att nästa person skulle ha tid med mig. Plötsligt utbrister en av undersköterskorna ”men har ni inte hört den om pojken och katten?!” Och han börjar berätta. Hela rummet lyssnar. Han berättar med en sådan inlevelse och närvaro att han blir alldeles högröd i ansiktet och måste pausa för både hostattacker och skrattattacker. Berättelsen är lång och folk som råkar passera rummet stannar och lyssnar. Och så kommer till slut punch-linen. Undersköterskan kiknar av skratt medan han pressar fram den sista meningen och alla bryter ihop i ett gemensamt skrattanfall.

Alla utom jag. Jag missade själva poängen eftersom det var en ordlek som inte hade en dubbeltydighet för mig. Det sa mig ingenting helt enkelt. Efter all den där uppbyggnaden med den stegrande spänningen på väg mot det perfekta skämtet. Snacka om blåst på konfettin.

Jag sitter just nu ensam på min handledares kontor och lägger lite lunchrast på att skriva inlägg. Nyss kom den grekiska sjukgymnasten förbi, han som fixade praktiken åt mig och som ser ut som en blandning mellan gudfadern och mannen som bjuder på fikon i ”Karl Bertil Johnssons jul”. Han beklagade sig över krämpor och att bli gammal och pratade lite gamla minnen från sin ungdoms Grekland. ”Du är ung, njut av livet, ma petite!” avslutade han, nöp mig i kinden och gav sig av med en slängkyss.

För övrigt är det verkligen 13 våningar och närmare bestämt 265 trappsteg till restaurangen. Och ändå tjänar jag tid (och psykisk energi) på det jämfört med att ta hissen. Det gäller att använda rätt trapphus bara, tar man fel hamnar man mitt i restaurangköket och det är bara att vända och gå ner en våning och vänta in hissen ändå. Been there, done that.

Idag serverades det i alla fall potatis.

 

 

"Bästa tån!" som farfar sa.

Kategori: Allmänt

Har jag någon form av dålig karma? Jag skriver ett inlägg om hur mycket jag älskar friidrottsträningarna och hur härligt det är att springa och dagen efter drar jag på mig nån form av skada. Det är inte direkt något allvarligt, ingen oro gott folk! Jag har haft lite ont i min överrörliga stortå ett tag och vägrade vila, det är kanske där karman kommer in i bilden. Eller borde jag kalla det logik?
 
Hur som helst så har det funkat bra länge och så körde vi en sprintövning förra onsdagen när det plötsligt började göra svinont. Knäckte tån, vilade lite, provade att fortsätta att träna vilket gick eftersom det inte gjorde konstant jätteont utan mest högg till ibland. Skadan var ju redan skedd resonerade jag. Väl hemma upptäckte jag en svullen, rodnande, varm, smärtande och rörelseinskrängt stortåled (MTP 1). Vad tyder detta på, ni sjukgymnaster därute?
Inflammation. Hur kan en liten tå göra så ont och påverka så mycket? 
 
Jag har funderat på om lösningen är att bli pessimisst. För att slippa besvikelsen. Men istället satsade jag på en mer kreativ lösning den är gången. Efter att jag haltat omkring och letat någon form av inlägg, vilket inte verkar finnas alls i den här staden, inte ens i butiken med ortopediska hjälpmedel, så köpte jag tvättsvampar istället och stoppade i skon för att avlasta stortån. En ren slump blandad med desperation och reapris (fyra till priset av tre!). Funkade utmärkt! En av svamparna är böjd som ett S vilket gör att den stöttar alla tår och trampdynan och låter stortån hänga fritt. 1000 kreativitetspoäng har jag gett mig för den uppfinningen. Michaël och Jullian har mest skrattat och inte riktigt insett storheten i mitt verk.
 
Men jag gick moget förbi sjukstugan på universitetsområdet också. Sjuksköterskan skrattade, precis som Michaël och Jullian, åt min tvättsvamp och bokade direkt en tid hos en läkare som är specialist på idrottsskador. Redan nästa dag kunde jag få komma, på kvällstid dessutom eftersom jag är lite låst av praktiken. Läkaren visade sig vara Henning Mankells största fan och medan han drog, klämde och vred på mina tår pratade han sig varm om Mankell, Wallander och Ystad. Angående min fot ville han att jag skulle röntga den och skickade hem mig med remisser till både röntgen och till en podiolog (fotläkare). Innan vi skiljdes åt hann han höja IKEA till skyarna också "Ni är bäst på möbler i Sverige!". Jag bara nickade och höll med.
 
Nu har jag bokat både röntgen och tid hos podiologen inom två veckor. TVÅ veckor!! Det är så sjukt effektivt! Jag hade väntat mig väntetider och telefonköer. Och framför allt hade jag förväntat mig en attityd av "äh, det där är inget, vila några veckor och kom tillbaka om det inte blir bättre". 
 
Jag gick trots allt förbi friidrotten i onsdags efter att ha lovat mig själv att inte prova att jogga ens en gång. Jag berättade med sorg i rösten för tränaren vad som gällde medan jag såg mina träningskompisar springa iväg. Men tränaren, som också skulle kunna kvala in som världens mest engagerade människa, släppte då in mig i gymmet och gav mig några övningar att göra. Så även om det inte är riktigt samma sak så kan jag i alla fall fortsätta med min numera väl inkörda vardag, träffa friidrottsfolket och få känna atmosfären.
 
Det var det om det. 
Hörs snart igen!
 
 
 

Working nine to five

Kategori: Allmänt

Tredje praktikveckan lider mot sitt slut och därmed är hälften gjord. Förra veckan hände inte särkilt mycket, jag försökte komma på hur jag skulle lägga upp arbetet och vilka mätinstrument jag skulle kunna använda. Det låter inte så svårt men det var mycket frustration inblandat eftersom internet är en djungel och det är svårt att veta var man ska leta när man inte har gjort något liknande ergonomiarbete förut och inte har en aning om vilka mätmetoder man ska använda. Som att gå in i djungeln utan karta och plocka exotiska frukter på måfå.
Jag kände att jag behövde mer handledning än vad jag fick, jag fick mest höra vad jag inte skulle använda mig av och att jag kunde lägga upp det hur jag ville. Lite motstridiga instruktioner. Plus att de båda handledarna hade lite olika syn på vad jag skulle göra och jag alltid bara träffade en i taget. Lite som att vara bollen i ett flipperspel. I en djungel utan karta. Ja ni förstår ju.
 
Det tog mig några dagar innan jag listade ut vad de förväntade sig så att jag visste åt vilket håll jag skulle. Då blev frustrationen konstruktiv och jag kunde bestämma mig för att lita på mitt omdöme och göra ett arbetsupplägg som jag tyckte var bra. Tack och lov tyckte handledarna också att det var bra och i måndags kunde jag äntligen sätta igång på riktigt. Sedan dess har det varit fullt upp. Jag har följt sjuksköterskor och undersköterskor och antecknat varenda rörelse de gör under en arbetsdag. "Aha, en lateralflexion i nacken och över 20 graders flexion, höger arm över 90 grader i flexion, handled i deviation, vänster axel över 90 grader men överkropp i 0-läge..."  Så håller jag på. Timme ut och timme in.
Alla dessa kindpussar skippar jag dock att anteckna. Den höga frekvensen till trots. 
 
Varje dag går jag förbi den konstant stängda dörren med skylten "Trémie" och fnissar lite för mig själv när den åtta gånger av tio skakar rejält av någon anledning ("tremor" är latin och betyder skakning). Sjukvårdshumor när den är som bäst.
Jag åker den överarbetande hissen som startar och bromsar in så hårt att man får svindel, för att ta mig till restaurangen där jag betalar alldeles för mycket för att i tre dagar i rad kunna välja mellan överkokt skolkökspasta, sorgsna hericot verts och torra pommes frites till kötträtten. Förra veckan lyckades jag med konststycket att få pasta till lasagnen. Kaka på kaka? Men till och med jag blev mätt. Nu har jag i alla fall lyckats hitta trapporna så nästa gång jag äter där kanske jag kan slippa hissväntetiden som gör mig tokig när jag är lunchhungrig. Och hissresan som gör mig yr. Å andra sidan är det 12 våningar så det återstår att se. 
 
Läggdags nu! Har ju sju timmar av ergonomiantecknande att göra imorgon. Och 12 trappor att klättra i för att nå den överkokta pastan.
 
Godnatt.
 

Fri som i frihet, fri som i friidrott

Kategori: Allmänt

Med tanke på en stundande alla hjärtans dag kommer nu en förklaring till mitt friidrottande, en förklaring till min kärlek.

En kärleksförklaring.

(Ok, tanken är faktiskt bara att ta tag i ett utelämnat inlägg men det passade så bra med ordleken ovan. Ska nu försöka hålla mig lite lugnare rent känslomässigt)

I höstas skrev jag som jag tidigare berättat in mig i universitetets idrottsförening SUAPS. Ynka 9 euro per läsår och man får göra upp till tre valfria aktivteter/vecka plus att det finns några helgutflykter per termin för den som är intresserad och snabb på att anmäla sig. En sådan var surfhelgen jag åkte på i höstas. Förutom den så började jag med dans, volleyboll och friidrott. Redan första skolveckan drog aktiviteterna igång. Första friidrottsträningen låg efter en 08.00 - 18.00 – dag som avslutades med fyra timmars malande biomekanik och knappt någon rast. Slut i huvudet och med en känsla av hopplöshet slängde jag mig direkt på cykeln efter lektionen och stressade iväg till friidrotten. Det första jag möter när jag flämtande ramlar in i hallen på stadion och undrar om jag hamnat rätt är min blivande tränare som skämtar ”Ah, vi har väntat på dig!”

Vi började springa ett uppvärmningsvarv. Steg för steg kände jag hur språkfrustrationen släppte, hur stressen började rinna av mig och hur hjärnan äntligen fick vila. När det var dags att börja med spänstövningar var det bara glädje och nyfikenhet kvar i kroppen. Jag fick följa enkla kommandon, titta på hur alla andra gjorde och härma. Jag behövde inte förstå, jag behövde inte prata, bara titta och göra. Bara koppla bort hjärnan och låta kroppen köra. Efter ett par övningar vände sig tränaren mot mig och undrade om jag hållit på med friidrott förut. Wohoo, talang! Eller... Nja. Friidrott liknar gymnastik så övningarna var inte speciellt svåra. Men en ego-boost sitter sällan fel.

Några veckor gick och jag tränade friidrott varje onsdag. Det var den bästa dagen på hela veckan, allt jobbigt bara rann av mig efter några minuter och varenda övning vi gjorde var rolig. Jag sprang och hoppade på ren glädje och sprallighet, jag var övertaggad och nykär varenda gång och jag ville bara göra mer, mer. Springa lite till, hoppa några fler trappsteg på läktaren, göra några övningar till. Få känna endorfinrushen efter en sprint, där kroppen bara funkar, som att den jobbar koordinerat helt av sig själv och jag bara hakar på för att kunna ta över igen efter målgång. 

När allt annat var så krångligt och krävande så hade jag en plats där allt var lätt. Enkla kommandon, ”Allez, Kajsa, allez!” som bara var att följa. Höra tränaren skrika ”Du kan springa snabbare Kajsa!” och hinna tänka "Kan jag? Okej" innan farten mycket riktigt ökar. Dessutom fyllde jag på självkänslan med alla komplimanger från tränaren som tyckte att jag sprang bra och kallade mig Kallur när vi hoppade häck.

Så en onsdag i höstas när vi hade kört sprint pratade han med mig och sa att det såg bra ut, att jag sprang bra. När jag svarade att jag älskade att springa och gärna skulle göra det varje dag om det gick, så undrade han om jag inte ville börja i klubben istället och börja träna för honom. JA! Sa jag.

Sen dess är friidrottsstadion min plats i Poitiers. Dansen slutade jag med direkt och volleybollen skippade jag den här terminen (sorry, Roos). I början var det mycket sprint men efter att vi i julas testade höjdhopp och tränaren tyckte att jag skulle börja hoppa höjdhopp också så lade jag om schemat lite. Nu är det spänstträning, sprint och höjdhopp en dag vardera. Än så länge har jag tänkt att mina stackare till ben ska få vila åtminstone en dag i veckan, men häcklöpning OCH längdhopp ligger på mina numera lediga tisdagkvällar.

Så vi får se.

 

Bland läkarrockar och foppatofflor

Kategori: Allmänt

Vaccinationer, läkarundersökningar, utdrag ur franska polisregistret och papper att skicka runt till olika ställen för påskrift, in i det sista. En vecka innan praktikens start blev allting äntligen klart och i måndags stod jag redo på Poitiers universitetssjukhus CHU för min första praktikdag. Sen dess har jag irrat runt i korridorerna i en alldeles för stor läkarrock med penna och papper i högsta hugg. Sex veckors praktik har börjat.
 
Den obligatoriska(?) praktikbilden med min, som ni kan se, ytterst personliga namnskylt:
 
Mina två handledare är sjukgymnaster som läst samma masterutbildning som jag. Nu har de chefspositioner och ägnar sig åt undervisning och handledning och skulle vilja ha mer tid över för forskning. Jag hade varit på sjukhuset och träffat dem ett par gånger innan praktikens start för att diskutera vad jag skulle kunna göra för arbete. Redan första gången vi träffades kändes det bra. Som att vi, trots franskan, pratade samma språk. Samma sjukgymnastiska språk. Med samma sjukgymnastiska synsätt.
 
Syftet med praktiken är att driva ett projekt som ska mynna i en vetenskaplig uppsats på 40-50 sidor. Det gäller alltså att det är ett projekt som är lagom stort/litet, att det är praktiskt genomförbart på den praktikplats man lyckats få och att det samtidigt håller rent vetenskapligt. Mitt arbete kommer att bli ett ergonomiarbete med fokus på de professioner som jobbar närmast patienten - sjuksystrar, undersköterskor och sjukgymnaster. Jag kommer att vara på de tre avdelningarna kirurgintensiven, medicinintensiven och något som kallas soins continus (verkar vara som en mellanhand där man vårdas efter en intensivvårdsvistelse innan man hamnar på respektive vårdavdelning).
Det är svårt sjuka patienter med andra ord och för personalen innebär det mycket tunga lyft och stora, otympliga, livsviktiga maskiner samt en hel del stress. Många anställda har problem med rygg och axlar och mina handledare har länge velat titta närmare på ergonomin på avdelningarna. Vilket innebär att jag får chans att göra ett arbete som förhoppningsvis är betydelsefullt både för mina handledare och personalen. Och som jag dessutom tycker är intressant. 
 
I onsdags träffades jag, en av mina handledare och min universitetsreferens (lärare som funkar som en handledare från universitetets sida, som i mitt fall också är internationell koordinator och den person som följt mig hela tiden här) för att väga ihop allas syn på praktik och projekt och mer eller mindre besluta om vad som är genomförbart. Innan dess har jag hela tiden fått återberätta vad respektive part säger, men äntligen fick de prata med varandra direkt. De (och jag) var tack och lov väldigt överens om allt kring både projektet och praktiken. De började diskutera projektet i ett större perspektiv med tankar om en eventuell publicering och att en annan student skulle kunna ta vidare där jag slutat nästa år när praktiken (i master år 2 alltså) ska vara sex månader lång. Oavsett hur det blir med det så är det ett ordentligt arbete och inte bara nåt som görs för görandets skull. 
 
Det kommer att bli en hel del jobb att göra men jag har en känsla av att det här arbetet hamnar precis i skärningspunkten mellan min sjukgymnastikutbildning och den här masterutbildningen. As good as it gets. 
 
Trevlig helg!

Score!

Kategori: Allmänt

Jag är GODKÄND, jag har klarat tentorna! De fruktade franska tentorna, på franska, på masternivå. Helt sjukt och ofattbart, det här hade jag verkligen inte räknat med. Desto gladare är jag.
 
Eller ja, jag har faktiskt inte klarat alla tentor. Kurserna ligger i olika block som räknas ihop i en sammanlagd poäng. Under höstterminen har vi läst nio kurser där varje kurs har ett visst poängvärde och ingår i ett av tre block. Kurspoängen i respektive block räknas ihop i en delpoäng. Dessa delpoäng räknas sedan samman till ett medel som på en skala 0-20 antingen hamnar under 10 och innebär "icke-godkänt", eller över 10 och innebär "godkänt".
10,425 kan jag stoltsera med och jag är därmed godkänd. Högsta uppnådda poäng i klassen var inte mer än 13,785 poäng. Plötsligt var höstterminen min som i en liten ask, 30 högskolepoäng, tack och bock! 
 
Under tordagens förmiddagslektion lades resultaten ut på internet. Efter det genuina lyckoruset av att faktiskt vara godkänd så kom nästa glädjerus när jag gick igenom klassens resultat. 19 G, 14 IG och 5 strukna. Vilket innebär att endast halva klassen blev godkänd. Men jag var en av dem! Och de flesta av de jag umgås med.
"Bien jouée, Kajsa!" sa mina vänner i klassen. Själv gick jag runt med ett leende på läpparna hela dagen.