belleetrebelle.blogg.se

Jag satt på vårdpersonalens kontor precis i skiftbytet och hade nyss avslutat en intervju med en anställd och väntade nu på att nästa person skulle ha tid med mig. Plötsligt utbrister en av undersköterskorna ”men har ni inte hört den om pojken och katten?!” Och han börjar berätta. Hela rummet lyssnar. Han berättar med en sådan inlevelse och närvaro att han blir alldeles högröd i ansiktet och måste pausa för både hostattacker och skrattattacker. Berättelsen är lång och folk som råkar passera rummet stannar och lyssnar. Och så kommer till slut punch-linen. Undersköterskan kiknar av skratt medan han pressar fram den sista meningen och alla bryter ihop i ett gemensamt skrattanfall.

Alla utom jag. Jag missade själva poängen eftersom det var en ordlek som inte hade en dubbeltydighet för mig. Det sa mig ingenting helt enkelt. Efter all den där uppbyggnaden med den stegrande spänningen på väg mot det perfekta skämtet. Snacka om blåst på konfettin.

Jag sitter just nu ensam på min handledares kontor och lägger lite lunchrast på att skriva inlägg. Nyss kom den grekiska sjukgymnasten förbi, han som fixade praktiken åt mig och som ser ut som en blandning mellan gudfadern och mannen som bjuder på fikon i ”Karl Bertil Johnssons jul”. Han beklagade sig över krämpor och att bli gammal och pratade lite gamla minnen från sin ungdoms Grekland. ”Du är ung, njut av livet, ma petite!” avslutade han, nöp mig i kinden och gav sig av med en slängkyss.

För övrigt är det verkligen 13 våningar och närmare bestämt 265 trappsteg till restaurangen. Och ändå tjänar jag tid (och psykisk energi) på det jämfört med att ta hissen. Det gäller att använda rätt trapphus bara, tar man fel hamnar man mitt i restaurangköket och det är bara att vända och gå ner en våning och vänta in hissen ändå. Been there, done that.

Idag serverades det i alla fall potatis.