"Bästa tån!" som farfar sa.
Kategori: Allmänt
Har jag någon form av dålig karma? Jag skriver ett inlägg om hur mycket jag älskar friidrottsträningarna och hur härligt det är att springa och dagen efter drar jag på mig nån form av skada. Det är inte direkt något allvarligt, ingen oro gott folk! Jag har haft lite ont i min överrörliga stortå ett tag och vägrade vila, det är kanske där karman kommer in i bilden. Eller borde jag kalla det logik?
Hur som helst så har det funkat bra länge och så körde vi en sprintövning förra onsdagen när det plötsligt började göra svinont. Knäckte tån, vilade lite, provade att fortsätta att träna vilket gick eftersom det inte gjorde konstant jätteont utan mest högg till ibland. Skadan var ju redan skedd resonerade jag. Väl hemma upptäckte jag en svullen, rodnande, varm, smärtande och rörelseinskrängt stortåled (MTP 1). Vad tyder detta på, ni sjukgymnaster därute?
Inflammation. Hur kan en liten tå göra så ont och påverka så mycket?
Jag har funderat på om lösningen är att bli pessimisst. För att slippa besvikelsen. Men istället satsade jag på en mer kreativ lösning den är gången. Efter att jag haltat omkring och letat någon form av inlägg, vilket inte verkar finnas alls i den här staden, inte ens i butiken med ortopediska hjälpmedel, så köpte jag tvättsvampar istället och stoppade i skon för att avlasta stortån. En ren slump blandad med desperation och reapris (fyra till priset av tre!). Funkade utmärkt! En av svamparna är böjd som ett S vilket gör att den stöttar alla tår och trampdynan och låter stortån hänga fritt. 1000 kreativitetspoäng har jag gett mig för den uppfinningen. Michaël och Jullian har mest skrattat och inte riktigt insett storheten i mitt verk.
Men jag gick moget förbi sjukstugan på universitetsområdet också. Sjuksköterskan skrattade, precis som Michaël och Jullian, åt min tvättsvamp och bokade direkt en tid hos en läkare som är specialist på idrottsskador. Redan nästa dag kunde jag få komma, på kvällstid dessutom eftersom jag är lite låst av praktiken. Läkaren visade sig vara Henning Mankells största fan och medan han drog, klämde och vred på mina tår pratade han sig varm om Mankell, Wallander och Ystad. Angående min fot ville han att jag skulle röntga den och skickade hem mig med remisser till både röntgen och till en podiolog (fotläkare). Innan vi skiljdes åt hann han höja IKEA till skyarna också "Ni är bäst på möbler i Sverige!". Jag bara nickade och höll med.
Nu har jag bokat både röntgen och tid hos podiologen inom två veckor. TVÅ veckor!! Det är så sjukt effektivt! Jag hade väntat mig väntetider och telefonköer. Och framför allt hade jag förväntat mig en attityd av "äh, det där är inget, vila några veckor och kom tillbaka om det inte blir bättre".
Jag gick trots allt förbi friidrotten i onsdags efter att ha lovat mig själv att inte prova att jogga ens en gång. Jag berättade med sorg i rösten för tränaren vad som gällde medan jag såg mina träningskompisar springa iväg. Men tränaren, som också skulle kunna kvala in som världens mest engagerade människa, släppte då in mig i gymmet och gav mig några övningar att göra. Så även om det inte är riktigt samma sak så kan jag i alla fall fortsätta med min numera väl inkörda vardag, träffa friidrottsfolket och få känna atmosfären.
Det var det om det.
Hörs snart igen!
