belleetrebelle.blogg.se

Med tanke på en stundande alla hjärtans dag kommer nu en förklaring till mitt friidrottande, en förklaring till min kärlek.

En kärleksförklaring.

(Ok, tanken är faktiskt bara att ta tag i ett utelämnat inlägg men det passade så bra med ordleken ovan. Ska nu försöka hålla mig lite lugnare rent känslomässigt)

I höstas skrev jag som jag tidigare berättat in mig i universitetets idrottsförening SUAPS. Ynka 9 euro per läsår och man får göra upp till tre valfria aktivteter/vecka plus att det finns några helgutflykter per termin för den som är intresserad och snabb på att anmäla sig. En sådan var surfhelgen jag åkte på i höstas. Förutom den så började jag med dans, volleyboll och friidrott. Redan första skolveckan drog aktiviteterna igång. Första friidrottsträningen låg efter en 08.00 - 18.00 – dag som avslutades med fyra timmars malande biomekanik och knappt någon rast. Slut i huvudet och med en känsla av hopplöshet slängde jag mig direkt på cykeln efter lektionen och stressade iväg till friidrotten. Det första jag möter när jag flämtande ramlar in i hallen på stadion och undrar om jag hamnat rätt är min blivande tränare som skämtar ”Ah, vi har väntat på dig!”

Vi började springa ett uppvärmningsvarv. Steg för steg kände jag hur språkfrustrationen släppte, hur stressen började rinna av mig och hur hjärnan äntligen fick vila. När det var dags att börja med spänstövningar var det bara glädje och nyfikenhet kvar i kroppen. Jag fick följa enkla kommandon, titta på hur alla andra gjorde och härma. Jag behövde inte förstå, jag behövde inte prata, bara titta och göra. Bara koppla bort hjärnan och låta kroppen köra. Efter ett par övningar vände sig tränaren mot mig och undrade om jag hållit på med friidrott förut. Wohoo, talang! Eller... Nja. Friidrott liknar gymnastik så övningarna var inte speciellt svåra. Men en ego-boost sitter sällan fel.

Några veckor gick och jag tränade friidrott varje onsdag. Det var den bästa dagen på hela veckan, allt jobbigt bara rann av mig efter några minuter och varenda övning vi gjorde var rolig. Jag sprang och hoppade på ren glädje och sprallighet, jag var övertaggad och nykär varenda gång och jag ville bara göra mer, mer. Springa lite till, hoppa några fler trappsteg på läktaren, göra några övningar till. Få känna endorfinrushen efter en sprint, där kroppen bara funkar, som att den jobbar koordinerat helt av sig själv och jag bara hakar på för att kunna ta över igen efter målgång. 

När allt annat var så krångligt och krävande så hade jag en plats där allt var lätt. Enkla kommandon, ”Allez, Kajsa, allez!” som bara var att följa. Höra tränaren skrika ”Du kan springa snabbare Kajsa!” och hinna tänka "Kan jag? Okej" innan farten mycket riktigt ökar. Dessutom fyllde jag på självkänslan med alla komplimanger från tränaren som tyckte att jag sprang bra och kallade mig Kallur när vi hoppade häck.

Så en onsdag i höstas när vi hade kört sprint pratade han med mig och sa att det såg bra ut, att jag sprang bra. När jag svarade att jag älskade att springa och gärna skulle göra det varje dag om det gick, så undrade han om jag inte ville börja i klubben istället och börja träna för honom. JA! Sa jag.

Sen dess är friidrottsstadion min plats i Poitiers. Dansen slutade jag med direkt och volleybollen skippade jag den här terminen (sorry, Roos). I början var det mycket sprint men efter att vi i julas testade höjdhopp och tränaren tyckte att jag skulle börja hoppa höjdhopp också så lade jag om schemat lite. Nu är det spänstträning, sprint och höjdhopp en dag vardera. Än så länge har jag tänkt att mina stackare till ben ska få vila åtminstone en dag i veckan, men häcklöpning OCH längdhopp ligger på mina numera lediga tisdagkvällar.

Så vi får se.