belleetrebelle.blogg.se

Tredje praktikveckan lider mot sitt slut och därmed är hälften gjord. Förra veckan hände inte särkilt mycket, jag försökte komma på hur jag skulle lägga upp arbetet och vilka mätinstrument jag skulle kunna använda. Det låter inte så svårt men det var mycket frustration inblandat eftersom internet är en djungel och det är svårt att veta var man ska leta när man inte har gjort något liknande ergonomiarbete förut och inte har en aning om vilka mätmetoder man ska använda. Som att gå in i djungeln utan karta och plocka exotiska frukter på måfå.

Jag kände att jag behövde mer handledning än vad jag fick, jag fick mest höra vad jag inte skulle använda mig av och att jag kunde lägga upp det hur jag ville. Lite motstridiga instruktioner. Plus att de båda handledarna hade lite olika syn på vad jag skulle göra och jag alltid bara träffade en i taget. Lite som att vara bollen i ett flipperspel. I en djungel utan karta. Ja ni förstår ju.

 

Det tog mig några dagar innan jag listade ut vad de förväntade sig så att jag visste åt vilket håll jag skulle. Då blev frustrationen konstruktiv och jag kunde bestämma mig för att lita på mitt omdöme och göra ett arbetsupplägg som jag tyckte var bra. Tack och lov tyckte handledarna också att det var bra och i måndags kunde jag äntligen sätta igång på riktigt. Sedan dess har det varit fullt upp. Jag har följt sjuksköterskor och undersköterskor och antecknat varenda rörelse de gör under en arbetsdag. "Aha, en lateralflexion i nacken och över 20 graders flexion, höger arm över 90 grader i flexion, handled i deviation, vänster axel över 90 grader men överkropp i 0-läge..."  Så håller jag på. Timme ut och timme in.

Alla dessa kindpussar skippar jag dock att anteckna. Den höga frekvensen till trots. 

 

Varje dag går jag förbi den konstant stängda dörren med skylten "Trémie" och fnissar lite för mig själv när den åtta gånger av tio skakar rejält av någon anledning ("tremor" är latin och betyder skakning). Sjukvårdshumor när den är som bäst.

Jag åker den överarbetande hissen som startar och bromsar in så hårt att man får svindel, för att ta mig till restaurangen där jag betalar alldeles för mycket för att i tre dagar i rad kunna välja mellan överkokt skolkökspasta, sorgsna hericot verts och torra pommes frites till kötträtten. Förra veckan lyckades jag med konststycket att få pasta till lasagnen. Kaka på kaka? Men till och med jag blev mätt. Nu har jag i alla fall lyckats hitta trapporna så nästa gång jag äter där kanske jag kan slippa hissväntetiden som gör mig tokig när jag är lunchhungrig. Och hissresan som gör mig yr. Å andra sidan är det 12 våningar så det återstår att se. 

 

Läggdags nu! Har ju sju timmar av ergonomiantecknande att göra imorgon. Och 12 trappor att klättra i för att nå den överkokta pastan.

 

Godnatt.