Vänskapande
Kategori: Allmänt
Ibland kommer jag på mig själv med att upptäcka att mina kompisar pratar franska. Lite konstigt eftersom de flesta jag känner här är just fransmän och man kan tycka att det är logiskt, men det händer ändå med jämna mellanrum. Jag slås av insikten att de pratar franska och jag blir förvånad. De är ju mina vänner och de känner mig, vi kommunicerar och förstår varandra. Men på franska? Jag har svårt att inse när jag är bland vänner att vårt enda kommunikationsmedel är franskan, ett språk som jag fortfarande ser som så främmande. Allt jag ser i de här människorna, allt jag förmedlar till dem och får förmedlat tillbaka, det är logiskt sett alldeles för avancerat för att det ska kunna ske på franska. Och ändå är det uppenbarligen så det är. Det är spännande att inse att kommunikationen blir mer än bara språket och ju mer de känns som mina vänner så glömmer jag bort att vi kommunicerar på ett annat språk. Trots att jag inte behärskar deras språk så kan jag behärska kommunikationen med dem.
Det tar lång tid att lära sig det här språket! Jag hade trott att jag skulle ha en bättre nivå vid det här laget. Framför allt att det skulle vara lättare att prata, förståelsen går bättre. Kanske hade det gått snabbare om jag samtidigt läst en språkkurs till skillnad från att som nu "bara" leva i språket. Att på något sätt lära sig språket flerdimensionellt. Samtidigt är det väl också svårt att märka framstegen själv. En av mina klasskompisar sa nyligen att han tyckte att jag gjort framsteg sen sist, vilket innebär innan praktiken för sex veckor sen. Utvecklingen går antagligen så pass stadigt och långsamt att jag har svårt att känna av den.
Snart har jag faktiskt gjort mitt läsår här. Det återstår några veckor av lektioner innan vi får två veckors lov (15 - 28 april, då kommer jag hem på besök!) sen är det i princip bara en inläsningsperiod, en tentavecka och en slutlig granskning av uppsatsen som är kvar att göra innan jag flyttar hem igen i början av juni. När jag flyttade hit i augusti förra året var jag otroligt osäker på om jag verkligen skulle stanna ett helt läsår och den första veckan här svarade jag alla som frågade att jag skulle göra en eller två terminer. Från och med att terminen drog igång på riktigt och jag hamnade i min nuvarande klass, så började det kännas annorlunda och några veckor in på terminen märkte jag plötsligt att jag inte längre svarade på samma sätt utan att jag sa "ett år" utan eftertanke. Efter den insikten var det bara att inse att det var ett år som gällde och trots hemlängtan och jobbiga perioder har jag sedan dess varit helt inställd på att göra hela det här året. Det har känts helt rätt. Tidvis jobbigt, men ändå helt rätt.
Dels tar det ju som sagt tid att lära sig språket men det tar också tid att bo in sig på ett ställe, att känna sig hemma. Och kanske viktigast av allt så tar det tid att lära känna folk på riktigt, framförallt när man har språkbegränsningar i vägen. Det känns väldigt kul att kunna ta mer och mer plats, att kunna kommunicera bättre och verkligen lära känna de jag umgås med. Den här terminen har det handlat om att fördjupa de bekantskaper som påbörjats och få vänner på riktigt. Hela hösten var det bara nya ansikten hela tiden, så oerhört många tillfällen av bekant-skapande. Alla ansikten på språkkursen, i studentkorridoren, på utbildningen, i klassen, volleybollen, dansen, friidrottsträningarna, och så vidare... Det handlade hela tiden om att försöka komma ihåg de ansikten som återkom och försöka lämna plats och därmed trycka undan alla de som jag bara träffade någon enstaka gång. Det var bekant-skapande, nu är det istället vän-skapande det handlar om. Mycket mer givande och spännande men samtidigt tryggt. Och mycket, mycket roligare.
Jag lägger in några bilder från förra helgens utehäng i vårens tecken.
Glad påsk!
Assa, jag, Julie och Jullian
Vi kör "Ninja-distruction"
