Tisdag, träning och crêpes
Kategori: Allmänt
Jag skulle köpa ny springskor. Så jag åkte till köpcentrumet här i närheten där det finns en butik som heter "courir" vilket betyder "springa". De säljer löparkläder, diverse utrustning och massor av skor. Men inte springskor. INTE springskor. Förmodligen(?) är det helt logiskt men själv har jag svårt att upptäcka den logiken. På sportbutiken vid nästa köpcentrum lyckades jag till slut hitta mina favorit-asics. Nu gäller det bara att tån blir bra någon gång så jag kan springa igen. Senaste månaden har jag bara kunnat träna i gymmet. Några gånger har det varit kallt och dåligt väder och då har det varit rätt skönt att få träna inne men jag börjar känna mig riktigt less på att inte kunna springa. Tyvärr har jag en känsla av att den bästa behandlingen stavas t-å-l-a-m-o-d. Läkarbesök och röntgen har i alla fall lett till att jag vet att det inte är någon fraktur och att leden ser bra ut. Som bonus har jag dessutom fått fyra fantastiska bilder från inuti min fot. Datajournalsystem och databaserade röntgenbilder verkar inte existera här, de kör fortfarande med plastfilmsbilder och ljusskärmar à la "Cityakuten". Desto roligare för mig som är intresserad av anatomi och får med mig ett stycke konst från insidan av mig själv.
Friidrottklubben, som för övrigt heter PEC vilket står för Poitiers Etudiants Club (själv ser jag bara ordet Pec's från bröstmuskeln PECtoralis framför mig) har alltså ett eget litet gym. Det ligger i läktarbyggnaden och är väldigt litet med gammal och halvrisig utrustning, dåligt vädrat med allt vad det innebär och städas, av dammet och gruset att döma, högst en gång om året. Men atmosfären är skön och det är fantastiskt att kunna få träna där när jag inte kan springa. Alla känner alla och är väldigt sociala och folk som kommer in genom dörren tar oftast en kindpuss-runda innan de börjar träna. Såklart. Man kan se nästan direkt på folk vilken gren de håller på med, det är kastsportare med rejäla överkroppar, biffiga sprinters och snärta, muskulösa långdistanslöpare, sida vid sida. En och annan biffig rugbyman (det franska ordet för rugbyspelare) är där ibland också och då och då kommer tränarna in och petar lite både på sina egna adepter och på andras. Alla hjälper alla. En av långdistanslöparna som tränar där är en kille som slutat jobba för att helt satsa på löpningen och som nyligen placerade sig rätt bra i en nationell tävling. Han gör helt otroliga övningar som inte ens skulle platsa i Davids shape-pass (funktionell träning med tunga, kluriga, roliga övningar).
Ikväll är det träningsfritt och istället ska jag iväg på crêpes-afton hos klassens Bretagne-killar. De kommer med andra ord från den franska regionen Bretagne och bor tillsammans i ett hus i en liten grannstad cirka 20 minuter från Poitiers. Avståndet spelar ingen större roll eftersom nästan alla i klassen har egen bil och när killarna nu har ett helt hus för sig själva så passar det perfekt att samlas ett gäng hemma hos dem.
Dags att åka nu för övrigt, hej så länge!
