La dernière ligne droite
Kategori: Allmänt
Upploppet, den sista raksträckan
Vi satt i bussen på väg till finalen i Niort i söndags när min tränare ropade ut en fråga - om någon tjej kunde tänka sig att ställa upp och springa 800 meter. Ingen ville, inte en enda. Så jag ställde upp. Jag har väl aldrig i hela mitt liv sprungit den distansen över huvud taget. Men ställer jag upp i kula, som jag aldrig tränat, så ska jag väl kunna jogga mig runt i alla fall resonerade jag. Det var ju ändå final och viktigt att skaffa poäng till laget.
Det var 10 grader och hällregn. Non-stop, hela dagen, förutom ett tillfälligt uppehåll under prisutdelningen. Det var omöjligt att hålla sig varm och under kulstötningen kände jag mig som ett dagisbarn på nytt när jag stod och fumlade med blixtlåset till överdragsjackan när den skulle av inför varje stöt, för att fingrarnas greppstyrka hade frusit bort. Känner man inte sina armar är det svårt att vara explosiv i kulstötning och trots att tränaren berömde min teknik så stötte jag inte längre än 6.27. Men ingen gjorde speciellt bra ifrån sig och alla ville bara få det överstökat för att få komma in under tak.
Själv gick jag direkt till uppvärmningen inför mina 800 meter. Det innebär två varv på löparbanornaoch trots att jag aldrig tidigare tänkt tanken på att göra ett sånt lopp så har jag koll på att det är mjölksyrarisk. I en sprint är det bara att kuta, men på 800 meter måste man hålla en lagom hög takt hela tiden och akta sig för den berömda väggen. Det är en av de erkänt tuffaste distanserna och jag är bara van vid kort och snabbt (100-150 m) och långt och sakta (joggingturer). Långt OCH snabbt är ju bara jobbigt och ren idioti.
Hur som helst. Jag hade alltså ingen koll på distansen och inte heller några spikskor, men vi var två deltagare från Poitiers så jag kunde i alla fall följa den andra tjejen. Jag behövde inte förstå alla regler. Tränare och lagkamrater gav tips, råd och mycket pepp. Jag tänkte att de första 400 meterna får väl vara uppvärmning och inkänning, sen när jag vet hur långt det är får jag springa på känsla.
Starten gick. Jag la mig sist och försökte ta det lugnt. Efter 200 meter kröp mjölksyran in i armarna eftersom det var så kallt att blodflödet ströps. Men benen funkade. Efter första varvet hörde jag en tränare som skrek "om du kan, kör nu!". Så jag ökade så mycket jag vågade. Helt plötsligt var vi 100 meter från mål - upploppet. Den sista raksträckan, äntligen något jag kände igen! Min kropp visste precis hur mycket som var kvar och hur krafterna kunde fördelas.
Så jag gjorde en sprint. Helt enkelt. Och jag kom inte sist! Däremot näst sist. Men med tanke på att alla andra var 800 meterslöpare med både spikskor och vana så var det bra, 2.55 blev tiden. Jag som hade tänkt att jag borde klara mig under 4, och jag har fått så mycket komplimanger! För uppoffringen, sista spurten och själva tiden, så jag antar att det var en bra tid under omständigheterna. Tränaren som är ansvarig för föreningen och tränar en OS-sprintare(!) och flera OS-hopp har kommit förbi och gratulerat mig för en bra prestation och häromdagen när vi hälsade kallade han mig "den modiga". Wow!
Poitiers EC var klart bäst på läktarsupport. Men sämst poängmässigt, tyvärr. Trots det var PEC det gladaste laget under prisutdelningen eftersom alla var så peppade och övertrötta. Väl tillbaka i Poitiers var det lagmiddag på en restaurang i stan och sen vidare till en bar. Stämningen var på topp och jag njöt av den otroliga lagkänsla som finns i den här klubben. Jag vill stanna! Jag vill tävla mer! Helst i spikskor och i grenar jag tränat, dock. Jag fick erbjudande om att tävla nu i helgen också men eftersom det är min sista vecka i Poitiers så var jag tvungen att tacka nej, det är för mycket som ska hinnas med innan jag åker. Om inte annat så är det snart dags att börja skriva på presentationerna som ska hållas i veckan. I brist på friidrott i helgen så kollar jag på förra helgens bilder från finalen, bjuder på ett par här!
Den officiella lagbilden
Min handledare sa i veckan att nu är det "la dernière ligne droite", den sista raksträckan, med uppsatsen och utbildningen. Det stämmer bra, jag lämnade in de färdiga exemplaren i fredags och nu är det själva examinationen kvar. Jag ska hålla en presentation på sjukhuset där jag hade praktik också.
Det är bara en vecka kvar i Poitiers, två i Frankrike. En examination, en presentation och jag räknar med att hinna med tre friidrottsträningar.
Jag är inne på upploppet nu.
