Klagosång
Kategori: Allmänt
Jag är bara LESS på att ALLT bara fryser i min kyl! Så fort jag försöker köpa nåt annat än squasch, paprika och morötter (som självklart också fryser men klarar ätbarhetsmåttet ändå). Min aubergine som var så himla fin, köpt i tisdags, skulle lagas NU, är IS och hård som en sten. Som en hård sten, en riktigt hård sten. Hungrig Kajsa, stenfrusen grönsak, tråkig kombo. Samma visa med bifftomaten jag köpt EN av, den hade trillat mot väggen och var därför en röd sten och fick flyttas till mitten av kylen i sin plastpåse och nu är den tinad, vattnet är liksom i en pöl bredvid själva tomaten som är en oidentifierbar röd slimehög. Kul. Skitkul. Behöver jag nämna att kylen är så liten att det är OMÖJLIGT att lyckas få alla grönsaker att ligga i mitten?
Och jag är less på att jag FORTFARANDE inte kan springa och hoppa på träningarna på grund av en liten inte-ens-bruten stortå. Jogga går oftast bra men det bara kryper i kroppen när jag ser de där löparbanorna. Hur kan det vara så lockande att få kuta det snabbaste man kan? Hur kan jag vara så fast? Det är en drog och jag är beroende. 100 meter bara, kom igen tån, det kan du väl ge mig? 100 meter bara, 100 meter.
Och jag är något så fruktansvärt less på att hela universitetet och halva Poitiers är stängt sedan i onsdags, eftersom, inte vet jag - dag före röd dag, röd dag, dag efter röd dag, vi tar lördagen också när vi ändå håller på och riktig söndag. Och detta dagarna innan större delen av universitetet har sin tentavecka. Biblioteken är stängda, restaurangerna på universitetet är stängda, allt är stängt. Till på måndag. För mig innebär det här att jag har mina 9 kvadratmeter att försöka vara effektiv på. Ensam. Onsdag till söndag. I sista-rycket-plugget. I Uppsala kunde man alltid ta passerkortet och sitta i något rum på skolan, nationerna har läsesalar och biblioteken är öppna på lördagar i alla fall. Jag har i princip aldrig suttit hemma och pluggat sen jag började på universitetet. Det är lätt att känna sig instängd när man ska sitta och plugga ensam på nio kvadrat i fem dagar och stirra ut på en tom parkering. Plus att jag verkligen skulle behöva dra nytta av mina klasskompisar som är kvar i stan när jag stöter på stora frågetecken i mina anteckningar eller när jag inte har lyckats få med allt från lektionen. De vill också plugga tillsammans. Vi vill sitta tillsammans och plugga men vi har ingenstans att ta vägen. LESS!
Jag är också skapligt less på att hela tiden genomföra det projekt som det innebär att laga mat eftersom jag har så dåligt med kylutrymme och inte kan göra matlådor. För varenda liten matlagningsdel måste jag bära ut ALLA matgrejer och matvaror för att kunna laga mat, springa in på rummet för att hämta och lämna saker, bära disken, hämta soppåsen för att kunna städa efter mig, bära in matsoporna på rummet, bära in, bära ut, balansera, släpa. Eftersom universitetsrestaurangerna är stängda så måste jag nu dessutom göra dubbelt så många måltider, och därmed handla mer (liten kyl = få saker får plats, ingen idé att handla mycket). Annars brukar vi vara ett gäng som träffas över lunch och äter för 3,1 euro på restaurangen. Det är skönt att träffas, kul att prata och bra för mig, rent psykologiskt enligt ovan nämnda faktum, att få en måltid serverad.
Och nej, tro det eller ej, jag har faktiskt haft en bra dag, är nöjd, har pluggat sjukt effektivt och haft vilodag från träning. Det var auberginen som tippade mig över kanten. Fritt fall.
Och hård landning med tråkig middag.
Plus att jag brände bulguren för att jag i frustration skrev detta inlägg samtidigt som jag lät maten laga sig själv. Det går bra nu.
