belleetrebelle.blogg.se

 

I söndags gjorde jag alltså mitt livs första friidrottstävling i grenen som jag tränat på i mindre än en vecka - Kulstötning. Tävlingen som jag trodde var regional är tydligen nationell och kallas "les Interclubs". Det är en nivåbaserad lagtävling som hålls två gånger per år - höst och vår. Som namnet avslöjar är det en tävling klubbar emellan. Friidrottsklubbarna ställer upp med ett klubblag och tävlar mot andra klubbar som är placerade i samma nivå i Frankrike. Min klubb, Poitiers E.C, är placerade i nivå 2 vilket är relativt högt med endast nivå 1 och elit ovanför. Man tävlar alltså hela klubben som ett lag och placerar sig inte individuellt i sina grenar utan får poäng till laget utifrån den tid/längd/höjd man gör. Poängen räknas ihop i en slutpoäng och om jag förstått det hela rätt så kvalar de två bästa lagen i varje region in till en nationell final.

 

Två personer per gren ställer man upp med och saknas en tävlande så får man noll poäng. Min klubb saknade en person till kulstötningen, kom att tänka på mig av någon anledning, hörde av sig och bad mig ställa upp. Jag tackade ja utan att riktigt veta vad det handlade om, mest för att det var en så rolig fråga att få. Eftersom allt är bättre än noll poäng så jag hade verkligen ingen press på mig. 

 

Söndag morgon samlades vi vid stadion här i Poitiers för att tillsammans åka buss till Niort en timme härifrån, där tävlingen hölls. Väl framme drog allt igång och stämningen var på topp! Åtta klubbar var på plats och alla lag var utsmyckade i sina klubbfärger. Det var trummor och tutor överallt på läktaren och mycket, mycket pepp och hejarop. Bara positiva hejarop på sitt eget lag, att trycka ner andra lag verkade inte existera och det var en härlig atmosfär. Jag fick en "svensk" flagga i lila och vitt (Poitiers färger) på vänstra kinden och krigsstreck på den högra medan pannan smyckades med "PEC", klubbens initialer. Håret sprayades i charmiga vitt och lila, jag fick en supporter-stråhatt till förfogande och en tröja att tävla i.

 

Det var en tryckande kvav värme över stadion och trots att jag tryckte i mig vatten så var jag helt slut och tung i huvudet när det var dags för min gren. Tävlingsnerverna slog till. Alla mina (tre) träningar har hållts i halvregn och lera, nu var plötsligt kulorna alldeles rena och oleriga. En helt ny känsla.

6,45 m stötte jag. Eftersom jag stött närmare 7.20 på träning så var jag missnöjd, men kulstötartränaren som jag bara kört min allra första träning med, var mäkta imponerad. "C'est vachement bien!" Han vände sig till mina klubbkompisar "ser ni, hon har en bra teknik! Vilken skillnad mot i tisdags!" Lite rörd och ganska stolt blev jag av hans beröm, samtidigt undrar jag hur dålig jag var i tisdags. Men med tanke på att jag i princip kan räkna antalet stötar jag gjort i mitt liv så är det nog en ren komplimang.

 

Jag blev erbjuden att tävla i finalen också och trots tveksamhet så hörde jag mig själv tacka ja. Sen har jag förklarat för min tränare att han måste ta den som är bäst om han har fler kandidater den här gången. Men nu har min tävlingsinstinkt väckts till liv - jag vill visst tävla i finalen! Jag körde en träning i tisdags med kulstötartränaren, lyckades hitta en teknik och började stöta mycket bättre och mer stabilt. Åtta meter hägrar. Nu jävlar.