belleetrebelle.blogg.se

Dagar i Poitiers

Working nine to five

Kategori: Allmänt

Tredje praktikveckan lider mot sitt slut och därmed är hälften gjord. Förra veckan hände inte särkilt mycket, jag försökte komma på hur jag skulle lägga upp arbetet och vilka mätinstrument jag skulle kunna använda. Det låter inte så svårt men det var mycket frustration inblandat eftersom internet är en djungel och det är svårt att veta var man ska leta när man inte har gjort något liknande ergonomiarbete förut och inte har en aning om vilka mätmetoder man ska använda. Som att gå in i djungeln utan karta och plocka exotiska frukter på måfå.
Jag kände att jag behövde mer handledning än vad jag fick, jag fick mest höra vad jag inte skulle använda mig av och att jag kunde lägga upp det hur jag ville. Lite motstridiga instruktioner. Plus att de båda handledarna hade lite olika syn på vad jag skulle göra och jag alltid bara träffade en i taget. Lite som att vara bollen i ett flipperspel. I en djungel utan karta. Ja ni förstår ju.
 
Det tog mig några dagar innan jag listade ut vad de förväntade sig så att jag visste åt vilket håll jag skulle. Då blev frustrationen konstruktiv och jag kunde bestämma mig för att lita på mitt omdöme och göra ett arbetsupplägg som jag tyckte var bra. Tack och lov tyckte handledarna också att det var bra och i måndags kunde jag äntligen sätta igång på riktigt. Sedan dess har det varit fullt upp. Jag har följt sjuksköterskor och undersköterskor och antecknat varenda rörelse de gör under en arbetsdag. "Aha, en lateralflexion i nacken och över 20 graders flexion, höger arm över 90 grader i flexion, handled i deviation, vänster axel över 90 grader men överkropp i 0-läge..."  Så håller jag på. Timme ut och timme in.
Alla dessa kindpussar skippar jag dock att anteckna. Den höga frekvensen till trots. 
 
Varje dag går jag förbi den konstant stängda dörren med skylten "Trémie" och fnissar lite för mig själv när den åtta gånger av tio skakar rejält av någon anledning ("tremor" är latin och betyder skakning). Sjukvårdshumor när den är som bäst.
Jag åker den överarbetande hissen som startar och bromsar in så hårt att man får svindel, för att ta mig till restaurangen där jag betalar alldeles för mycket för att i tre dagar i rad kunna välja mellan överkokt skolkökspasta, sorgsna hericot verts och torra pommes frites till kötträtten. Förra veckan lyckades jag med konststycket att få pasta till lasagnen. Kaka på kaka? Men till och med jag blev mätt. Nu har jag i alla fall lyckats hitta trapporna så nästa gång jag äter där kanske jag kan slippa hissväntetiden som gör mig tokig när jag är lunchhungrig. Och hissresan som gör mig yr. Å andra sidan är det 12 våningar så det återstår att se. 
 
Läggdags nu! Har ju sju timmar av ergonomiantecknande att göra imorgon. Och 12 trappor att klättra i för att nå den överkokta pastan.
 
Godnatt.
 

Fri som i frihet, fri som i friidrott

Kategori: Allmänt

Med tanke på en stundande alla hjärtans dag kommer nu en förklaring till mitt friidrottande, en förklaring till min kärlek.

En kärleksförklaring.

(Ok, tanken är faktiskt bara att ta tag i ett utelämnat inlägg men det passade så bra med ordleken ovan. Ska nu försöka hålla mig lite lugnare rent känslomässigt)

I höstas skrev jag som jag tidigare berättat in mig i universitetets idrottsförening SUAPS. Ynka 9 euro per läsår och man får göra upp till tre valfria aktivteter/vecka plus att det finns några helgutflykter per termin för den som är intresserad och snabb på att anmäla sig. En sådan var surfhelgen jag åkte på i höstas. Förutom den så började jag med dans, volleyboll och friidrott. Redan första skolveckan drog aktiviteterna igång. Första friidrottsträningen låg efter en 08.00 - 18.00 – dag som avslutades med fyra timmars malande biomekanik och knappt någon rast. Slut i huvudet och med en känsla av hopplöshet slängde jag mig direkt på cykeln efter lektionen och stressade iväg till friidrotten. Det första jag möter när jag flämtande ramlar in i hallen på stadion och undrar om jag hamnat rätt är min blivande tränare som skämtar ”Ah, vi har väntat på dig!”

Vi började springa ett uppvärmningsvarv. Steg för steg kände jag hur språkfrustrationen släppte, hur stressen började rinna av mig och hur hjärnan äntligen fick vila. När det var dags att börja med spänstövningar var det bara glädje och nyfikenhet kvar i kroppen. Jag fick följa enkla kommandon, titta på hur alla andra gjorde och härma. Jag behövde inte förstå, jag behövde inte prata, bara titta och göra. Bara koppla bort hjärnan och låta kroppen köra. Efter ett par övningar vände sig tränaren mot mig och undrade om jag hållit på med friidrott förut. Wohoo, talang! Eller... Nja. Friidrott liknar gymnastik så övningarna var inte speciellt svåra. Men en ego-boost sitter sällan fel.

Några veckor gick och jag tränade friidrott varje onsdag. Det var den bästa dagen på hela veckan, allt jobbigt bara rann av mig efter några minuter och varenda övning vi gjorde var rolig. Jag sprang och hoppade på ren glädje och sprallighet, jag var övertaggad och nykär varenda gång och jag ville bara göra mer, mer. Springa lite till, hoppa några fler trappsteg på läktaren, göra några övningar till. Få känna endorfinrushen efter en sprint, där kroppen bara funkar, som att den jobbar koordinerat helt av sig själv och jag bara hakar på för att kunna ta över igen efter målgång. 

När allt annat var så krångligt och krävande så hade jag en plats där allt var lätt. Enkla kommandon, ”Allez, Kajsa, allez!” som bara var att följa. Höra tränaren skrika ”Du kan springa snabbare Kajsa!” och hinna tänka "Kan jag? Okej" innan farten mycket riktigt ökar. Dessutom fyllde jag på självkänslan med alla komplimanger från tränaren som tyckte att jag sprang bra och kallade mig Kallur när vi hoppade häck.

Så en onsdag i höstas när vi hade kört sprint pratade han med mig och sa att det såg bra ut, att jag sprang bra. När jag svarade att jag älskade att springa och gärna skulle göra det varje dag om det gick, så undrade han om jag inte ville börja i klubben istället och börja träna för honom. JA! Sa jag.

Sen dess är friidrottsstadion min plats i Poitiers. Dansen slutade jag med direkt och volleybollen skippade jag den här terminen (sorry, Roos). I början var det mycket sprint men efter att vi i julas testade höjdhopp och tränaren tyckte att jag skulle börja hoppa höjdhopp också så lade jag om schemat lite. Nu är det spänstträning, sprint och höjdhopp en dag vardera. Än så länge har jag tänkt att mina stackare till ben ska få vila åtminstone en dag i veckan, men häcklöpning OCH längdhopp ligger på mina numera lediga tisdagkvällar.

Så vi får se.

 

Bland läkarrockar och foppatofflor

Kategori: Allmänt

Vaccinationer, läkarundersökningar, utdrag ur franska polisregistret och papper att skicka runt till olika ställen för påskrift, in i det sista. En vecka innan praktikens start blev allting äntligen klart och i måndags stod jag redo på Poitiers universitetssjukhus CHU för min första praktikdag. Sen dess har jag irrat runt i korridorerna i en alldeles för stor läkarrock med penna och papper i högsta hugg. Sex veckors praktik har börjat.
 
Den obligatoriska(?) praktikbilden med min, som ni kan se, ytterst personliga namnskylt:
 
Mina två handledare är sjukgymnaster som läst samma masterutbildning som jag. Nu har de chefspositioner och ägnar sig åt undervisning och handledning och skulle vilja ha mer tid över för forskning. Jag hade varit på sjukhuset och träffat dem ett par gånger innan praktikens start för att diskutera vad jag skulle kunna göra för arbete. Redan första gången vi träffades kändes det bra. Som att vi, trots franskan, pratade samma språk. Samma sjukgymnastiska språk. Med samma sjukgymnastiska synsätt.
 
Syftet med praktiken är att driva ett projekt som ska mynna i en vetenskaplig uppsats på 40-50 sidor. Det gäller alltså att det är ett projekt som är lagom stort/litet, att det är praktiskt genomförbart på den praktikplats man lyckats få och att det samtidigt håller rent vetenskapligt. Mitt arbete kommer att bli ett ergonomiarbete med fokus på de professioner som jobbar närmast patienten - sjuksystrar, undersköterskor och sjukgymnaster. Jag kommer att vara på de tre avdelningarna kirurgintensiven, medicinintensiven och något som kallas soins continus (verkar vara som en mellanhand där man vårdas efter en intensivvårdsvistelse innan man hamnar på respektive vårdavdelning).
Det är svårt sjuka patienter med andra ord och för personalen innebär det mycket tunga lyft och stora, otympliga, livsviktiga maskiner samt en hel del stress. Många anställda har problem med rygg och axlar och mina handledare har länge velat titta närmare på ergonomin på avdelningarna. Vilket innebär att jag får chans att göra ett arbete som förhoppningsvis är betydelsefullt både för mina handledare och personalen. Och som jag dessutom tycker är intressant. 
 
I onsdags träffades jag, en av mina handledare och min universitetsreferens (lärare som funkar som en handledare från universitetets sida, som i mitt fall också är internationell koordinator och den person som följt mig hela tiden här) för att väga ihop allas syn på praktik och projekt och mer eller mindre besluta om vad som är genomförbart. Innan dess har jag hela tiden fått återberätta vad respektive part säger, men äntligen fick de prata med varandra direkt. De (och jag) var tack och lov väldigt överens om allt kring både projektet och praktiken. De började diskutera projektet i ett större perspektiv med tankar om en eventuell publicering och att en annan student skulle kunna ta vidare där jag slutat nästa år när praktiken (i master år 2 alltså) ska vara sex månader lång. Oavsett hur det blir med det så är det ett ordentligt arbete och inte bara nåt som görs för görandets skull. 
 
Det kommer att bli en hel del jobb att göra men jag har en känsla av att det här arbetet hamnar precis i skärningspunkten mellan min sjukgymnastikutbildning och den här masterutbildningen. As good as it gets. 
 
Trevlig helg!

Score!

Kategori: Allmänt

Jag är GODKÄND, jag har klarat tentorna! De fruktade franska tentorna, på franska, på masternivå. Helt sjukt och ofattbart, det här hade jag verkligen inte räknat med. Desto gladare är jag.
 
Eller ja, jag har faktiskt inte klarat alla tentor. Kurserna ligger i olika block som räknas ihop i en sammanlagd poäng. Under höstterminen har vi läst nio kurser där varje kurs har ett visst poängvärde och ingår i ett av tre block. Kurspoängen i respektive block räknas ihop i en delpoäng. Dessa delpoäng räknas sedan samman till ett medel som på en skala 0-20 antingen hamnar under 10 och innebär "icke-godkänt", eller över 10 och innebär "godkänt".
10,425 kan jag stoltsera med och jag är därmed godkänd. Högsta uppnådda poäng i klassen var inte mer än 13,785 poäng. Plötsligt var höstterminen min som i en liten ask, 30 högskolepoäng, tack och bock! 
 
Under tordagens förmiddagslektion lades resultaten ut på internet. Efter det genuina lyckoruset av att faktiskt vara godkänd så kom nästa glädjerus när jag gick igenom klassens resultat. 19 G, 14 IG och 5 strukna. Vilket innebär att endast halva klassen blev godkänd. Men jag var en av dem! Och de flesta av de jag umgås med.
"Bien jouée, Kajsa!" sa mina vänner i klassen. Själv gick jag runt med ett leende på läpparna hela dagen. 
 
 

Ett stycke helg

Kategori: Allmänt

Den här helgen hade vi turen att få en tredagarshelg. Som vanligt var vi väldigt få som var kvar i Poitiers och som var sugna på att umgås, men fem tappra har vi i alla fall varit som hållt ställningarna och haft en bra helg. 
 
I fredags var det fest som gällde. Vi startade hos Jullian som bor i stan och vid ett-tiden började vi röra oss mot klubben vi skulle till. Medan vi promenerade började det snöa och efter vår mellanlandning på en bar hade det hunnit lägga sig ett vitt lager av blötsnö över världen. Vilket innebar att vägen till klubben blev ett enda långt snöbollskrig, underbart. 
 
Mindre underbar blev hemvägen. Vi hade åkt bil in till stan och eftersom alla druckit fanns det inte längre någon som kunde köra. Klockan var halv fem på morgonen.
Vi gick först i 20 minuter i fel riktning för att ta oss till en busshållplats bara för att inse att bussen inte skulle komma förrän 45 minuter senare. Taxin hade lång väntetid så det var bara att ge upp det med. Taxinätet i den här staden kunde verkligen vara bättre. Sist jag kom med tåg när bussarna slutat gå och var tvungen att ta taxi från järnvägsstationen fick jag vänta en timme eftersom det var så många som behövde taxi och de bara hade fem bilar i trafik. Så är det jämt. 
Alltså hade vi inte så mycket val. Antingen kunde vi stanna och vänta på bussen i 45 minuter för att sedan åka i 45 minuter, eller så kunde vi gå.
 
Vi gick. Eller vadade snarare. Snön var nämligen inte längre snö utan ett tre cm lager slask. Skorna var genomblöta redan när vi började gå och vi hade en fem-sex km framför oss. Vi försökte lifta och ringde taxi flera gånger utan lycka. Jag hade i alla fall vinterskor, en av tjejerna hade öppna högklackade skor. En timme och en kvarts blötsnöpromenad blev det sammanfattningsvis och jag stapplade äntligen in genom min dörr klockan kvart i sex på morgonen.
 
I lördags cyklade jag tillbaka samma väg för att ta mig till tågstationen och hämta ut biljetter. Jag var lagom trött på den vägen då och dessutom är det väldigt backigt för en stackars Uppsalabo. Jag belönade mig helt enkelt med en cappuchino och en stund av caféplugg. Konsten att förena nytta med nöje.
På kvällen träffades vi för att äta på restaurang tillsammans. Det blev en mysig och lätt övertrött tillställning med väldigt god mat. På väg därifrån föreslogs en långpromenad på söndag förmiddag. Som om vi inte gått tillräckligt, jag trodde att det var ett skämt. Men imorse tog vi oss till ett skogsområde i utkanten av staden och traskade runt i ett par timmar. Vädret var uselt och supertråkigt men jag kunde ändå ana fina vyer i diset och sällskapet var bra.
En skön start på dagen. Och en många gånger bättre promenad än den som gjordes i fredags natt. 
 
 Från promenaden imorse.
 
  
Klubben.
 
 
 
Det var den helgen det. Måndag imorgon, ha en bra vecka!

Återkomsten

Kategori: Allmänt

Hela höstterminen samlad på åtta tentor på masternivå, på fyra dagar. Allt på franska. 
 
Det var vad som väntade mig när jag åkte tillbaka till Frankrike redan den femte januari. Den här gången mellanlandade jag dock hos Assa, en klasskompis som bor utanför Paris, precis vid Disneyland. Hon kom och mötte mig på flygplatsen och skjutsade hem mig till sin brors familj, där stannade vi över natten båda två. Hennes brorsbarn på 8 och 4 år väckte upp min sovande franska med frågor om hur långt bort Sverige ligger och om jag är kompis med Zlatan. Jag somnade i skenet av Disneylands sagoslott och vaknade till en halvdag med plugg för att sedan ta tåget till Poitiers tillsammans med Assa.
Sedan var det några dagar av hetsplugg som gällde. På tisdagen den 8 januari hade jag första tentan, två nya levererades på onsdagen och tre till på torsdagen, tre av de svåraste ämnena dessutom, mellan 8.00 - 18.30. Tuff dag kort sagt. Jag var skapligt motiverad att plugga den kvällen men hade inte så mycket val. På fredag förmiddag betade vi av de två sista tentorna. Vilken underbar känsla som infann sig när sista tentan äntligen var skriven och inlämnad!
 
Det var en helt sjuk vecka för att sammanfatta det hela. Glädjen och lättnaden av att ha betat av en tenta grumlas rätt effektivt när det bara är att skynda sig hem för att ta tag i två-tre nya ämnen. Det var en vecka av blod, svett och tårar, bokstavligt talat. 
 
Men det gick! Jag har fruktat den här veckan hela hösten och verkligen tvivlat på att jag skulle förstå frågorna och kunna skriva något överhuvudtaget. Jag har inte sett det som en realistisk möjlighet att kunna klara alla tentor, snarare som att jag är dum som ens tänker tanken på att kunna skriva ett enda vettigt svar. 
Men tenta efter tenta lades upp framför mig och jag förstod frågorna och kunde, helt eller delvis, formulera rimliga svar. Det har gått bättre än jag kunnat ana. Detta trots att nästan alla tentor bestod av två frågor, vilket innebär att man måste ha koll på just det de frågar om. Har man noll koll på en av frågorna försvinner ju (minst) 50% av tentan och därmed chansen till godkänt (50%).
På någon tenta var jag tvungen att be om hjälp när lexikonet gav konstiga översättningar av tentafrågan och när jag inte förstod en formulering, men det gick bra att fråga. På biomekaniktentan insåg jag plötsligt att sista frågan handlade om en fot och inte två (vilket ändrade hela uppgiften och definitivt alla svar) samtidigt som tentavakten vrålade "2 minuter kvar!". I efterhand när vi pratade om tentan visade det sig däremot att inte ens fransmännen förstått en av delfrågorna till sista frågan, då känns det verkligen okej för mig att missa på det. 
 
Vi har fortfarande inte fått några resultat men jag har egentligen redan lyckats med tanke på mina förväntningar. Jag har ingen aning om hur mina svar står sig för rättning men faktum kvarstår att jag har svarat på alla frågor. Det är en stor vinst i sig. Kanske har det till och med gått vägen? 
 
Nu är vi redan inne på vår andra vecka av den nya terminen, med nya ämnen. Allt vi fick som vila efter tentaveckan och ett jullov präglat av plugg var en ynka helg... Tentafestandet den helgen sträckte sig till att vi fyra(!) som var kvar i Poitiers låg i en soffa, åt pizza, tittade på teve och youtube-surfade. Alla var helt slut. Vi sjöng lite karaoke också ja, först på franska men sen tyckte Mickaël att "Kajsa har precis skrivit åtta tentor på franska, det minsta vi kan göra är att sjunga en låt på engelska". Fin gest. Mindre fint lät det när vi sjöng men det kändes fint med ett erkännande. 
 
Nu ska jag sluta skriva så att ni orkar läsa, skriver snart igen istället. 
 
Hej på er!
 
 

Hej mitt vinterland!

Kategori: Allmänt

Nu är jag här.
 
 
Skönt att äntligen vara hemma och underbart att Sverige bjuder på vackert vinterlandskap. Under tiden jag är här använder jag min franska mobil tills vidare (+33 652 800 980). Jag blir kvar här till den 5 januari, sen är det dags att åka tillbaka till Poitiers för en fruktad tentavecka. Men det är inte förrän nästa år, den dagen den sorgen. Nu är det jul, yes alltså!
 
Ha en riktigt god jul och ett gott nytt år!
 
 
 

Motvind

Kategori: Allmänt

Ibland känns det som om jag jobbar i motvind. Hur duktig jag än försöker vara och ta tag i saker och göra det jag ska eller förväntas göra, så kommer det små vindbyar och sveper mig av banan.
Idag försökte jag till exempel beta av en obligatorisk del som jag missat i engelskan (eftersom läraren ställde in lektionen när jag skulle göra uppgiften). Inatt kl 02.50 fick jag svar på mitt mail att jag kunde komma förbi imorgon på två utsatta tider. Eftersom några klasskompisar hade lektion med henne idag bad jag en av dem kolla om det var idag som gällde. Det stämde, så jag såg till att vara på plats första tiden. Men ingen lärare. Jag gick hem, drack kaffe, gick tillbaka till tid nummer två. Ingen lärare då heller. Jag frågade folk, knackade på vid hennes kontor, väntade i en halvtimme. Frustration! Det var ett par bortkastade timmar. Bortkastade på att få göra en uppgift som både jag och läraren vet är alldeles för lätt ändå. Jag hade snarare behövt lägga de timmarna på ett annat ämne, vilket som helst.
 
Speciellt med tanke på att jag nu fått se några gamla tentor. Som mest består en tenta av 3 frågor, några tentor bestod av en fråga. Man har alltså en till två timmar på sig att svara på två frågor. Hur långa svar förväntas man då ge? På franska. Hjälp. 
 
Inför praktiken blåser det också irriterande vindar. Jag vet inte hur många turer jag gjort till sjukhuset, läkarmottagningen respektive skolan för att få alla papper påskrivna och inlämnade. När så till slut sjukhuset godkänt min praktikplats måste alla vaccinationer stämma, läkarbesök ska göras och prover ska lämnas och hämtas. Jag har gjort en lungröntgen, kollat nivåer av TBC- och hepatit B-antikroppar, lämnat prover, hämtat prover samt genomgått en undersökning av en sjuksyster. Allt vid olika tillfällen. Jag trodde nu att sista etappen var dags i och med ett läkarbesök i tidags. Jag hade sett till att ha alla papper redo och med mig, jag hade fått mitt vaccinationskort från när jag var liten inscannat, hitskickat och utskrivet. Jag var redo för sista underskriften.
 
Men det visade sig såklart att mina vaccinationer av stelkramp, difteri och polio är för gamla för det franska systemet. Det är bara att börja om upplyste läkaren mig om. Jag fick ett recept som jag skulle ta med till ett apotek för att få vaccinet utskrivet för att sen ta med mig det till läkarmottagningen för att få sprutan. Nu och om en månad. Hej fler-saker-att-göra-så-snabbt-som-möjligt.
Jag tog mig till apoteket. Men kunde jag hämta ut något recept eller? Nej, jag har ju inte "carte vitale", då är det omöjligt, fick jag höra. Jag fick helt enkelt ge upp och gå hem igen, och bestämde mig för att lösa det hela på svensk mark istället trots att det då blir lite tidsbrist inför praktikens start. 
Nu har jag pratat med Daniela, en finlandssvensk tjej som varit här i över ett år och har koll på såna här grejer. Det visade sig att det visst går att hämta ut recept bara man betalar, jag hade haft otur och träffat någon som inte hade koll. Irriterande minst sagt.
 
Godkännandet från skolans sida går inte heller helt enligt planerna. Det saknas detaljer kring min praktik i och med vad mitt projekt ska handla om. Detaljer som jag inte haft utan varit tvungen att uppfinna utifrån den minimala information jag fått angående min praktikplats. Konsten att skriva ingenting med många ord, tur att jag besitter den. Det är svårare på franska men jag är snart i mål. 
I samma mail där jag fick höra att det saknades detaljer så stod det också att det "inte är passande att ha en sjukgymnastisk praktik". Det här kommer alltså en vecka efter att praktiken ska vara godkänd och bestämd, från kvinnan som är ansvarig för praktiken. MEN HALLÅ! Kunde hon inte sagt det lite tidigare? Exempelvis en av de gånger jag frågat henne hur praktiken är tänkt att se ut och hur jag ska gå tillväga. Andra lärare jag pratat med, eftersom jag famlat efter hjälp lite överallt, har sagt att jag kan göra i princip vad som helst och att det kanske vore intressant för mig som sjukgymnast att göra något inom det området. Motsägelsefullt?
Nu kommer min praktik inte att bli speciellt sjukgymnastisk eftersom jag inte får utföra något i den yrkestiteln här med min svenska utbildning. Jag har haft tur och fått en praktik som stämmer väl överens med utbildningens mål, men det är verkligen bara tur! Om jag hade fått praktik i Sverige hade det verkligen varit på gränsen. Men bara själva tanken på att allt jag sökt och jobbat med projektmässigt hela hösten har varit fel.. Trots att jag upprepade gånger bett om hjälp för att veta att jag är på rätt spår. Otroligt irriterande.
 
Nu ska jag sluta gnälla och göra mig redo för att åka iväg på en raclette-soirée som blivit crêpes-soirée istället. Detta för att hälften av alla lektioner denna vecka har blivit inställda och alla lyckligt lottade som åker bil och inte har bestämda tåg- eller flygbiljetter bokade, kan åka hem tidigare. Ambitionerna har sänkts i samma takt som deltagarantalet men det passar mig rätt bra att vi är färre eftersom det är lättare att hänga med i samtalen då. Själv ska jag bidra med lite svensk jul med glögg, pepparkakor och skumtomtar. 
 
Det gäller att bidra till julstämningen när vädret ser ut så här:
Det känns mer som en vårdag med 11 grader, sol och fågelkvitter. Fint i och för sig men det är vanligare med regn och gråhet vilket inte är lika uppiggande. Ge mig snö. 
 
På torsdag kommer jag hem förresten, wohoo!
 
Hej då!
 
 
 

Svårt, svårare, språk

Kategori: Allmänt

Alltså det här med att lära sig ett nytt språk. Vilken nyttig upplevelse det är.
Bara det att få prova på att vara utanför sin trygghetszon och hela tiden ställas inför problem och hinder, under rätt trygga förhållanden. Jag har inte tvingats fly till ett land där jag måste lära mig allt från scratch och stanna på obestämd tid, jag har valt det här och jag kunde lite franska innan jag åkte. En viktig skillnad.
 
Däremot handlar det verkligen om att lära sig ett nytt språk här. Det är ingen idé att försöka med engelska om jag inte gjort mig förstådd på franska, när jag pratar engelska är det ändå ingen som förstår min accent. Om jag inte lägger till en fransk brytning det vill säga, det ökar chanserna en aning. Dock en väldigt liten aning. Några få gånger har det funkat med engelska men för det mesta handlar det istället om omskrivningar, liknelser, gester och charader. Gester kommer man långt med. 
 
 Det har hänt några få gånger när jag träffat en ny person och totalt misslyckats med vad jag skulle säga, att personen i fråga har reagerat genom att prata högre. Totalt ologiskt. Att börja prata långsamt och tydligt är logiskt, att försöka med engelska skulle kunna vara logiskt, men att prata högre? Den fördummande känslan det medför! Jag känner mig nedvärderad och tycker att jag blir behandlad som ett litet barn som inte förstår någonting. En känsla jag inte gillade när jag var barn heller. Det är så oerhört frustrerande.
Jag HÖR vad du säger. Bara för att jag inte kan uttrycka mig perfekt på det här språket så betyder inte det att jag är mindre intelligent. 
Samtidigt tycker jag att det är intressant att hamna i den situationen. Det är otroligt nyttigt att få uppleva det och jag inser att många med annorlunda kommunikation har det så alltför ofta. Det skulle inte förvåna mig om många av de barn och ungdomar jag träffat som är helt normalintelligenta men har icke-verbal kommunikation, eller är verbala men har svårt att få fram orden eller göra sig förstådda, ofta råkar ut för folk som höjer rösten för att öka förståelsen. Inom sjukvården händer det förmodligen med jämna mellanrum.
Jag hoppas att jag aldrig själv gjort så. Och att jag aldrig gör det. 
 
Grupparbeten är annars en vanligare form av att känna sig nedvärderad. Det beror verkligen på gruppen, de jag umgås mycket med tar sig oftast tid att lyssna och förstå och är intresserade av vad jag kan bidra med, men i vissa gruppkonstallationer är det hopplöst. Jag kan förklara något eller poängtera något som de andra låtsas förstå eller inte lyssnar på alls, men som de senare upptäcker själva. Frustrerande! Ibland ger jag upp och låter dem fortsätta trots att jag kan svaret men ibland står jag på mig och förklarar tills de förstått. Jag var helt slutkörd efter grupparbetena i början av hösten, nu är det dels lättare att prata men jag har också blivit bättre på att veta vad som är värt att lägga energi på. Dessutom har jag lärt mig vilka som lyssnar och anstränger sig för att förstå och vilka som inte gör det.
 
Och så själva språket då. Det franska språket. När en fransyska undrade vad jag haft för lektion och jag svarade psychophysiologie med ett "s" i början (syko...) så förstod hon inte alls. Jag upprepade gång på gång och försökte förklara och till slut utbrast hon "jaså Psychophysiologie!" med ett uttalat "p" i början. Jag kan verkligen inte förstå att det är så svårt att förstå en sådan liten uttalsskillnad. 
Och vägbeskrivningar. Säger man "toute droite" så menar man rakt fram, säger man istället "à droit"  så ska man svänga höger. Logiskt enligt fransmännen, som bäddat för missförstånd enligt mig. 
Och fromage blanc - vilket ordagrant borde betyda vit ost - hur kan det innebära naturell yoghurt? Det franska ordet för yoghurt är annars yaourt. Hallå?
 
En annan sak som skapar problem för mig är alla dessa förkortningar. Fransmännen ÄLSKAR förkortningar. Jag är helt övertygad om att anledningen till att det existerar så många är för att språket är för komplicerat och består av för långa ord för att man ska orka skriva allt... Bara en teori.
Till exempel sitter jag just nu med en kompis biomekanikanteckningar (som jag lånat för att skriva av eftersom mina egna i vissa fall är under all kritik). Det handlar då inte bara om att förstå biomekaniken och franskan, utan det handlar också om att tolka alla dessa förkortningar. En av meningarna lyder; "On ne peut pas ac ce test d'éq de déterminer q'  ex ont été le + bénéf, c/ met en jeu les 2 + coordinat¤ ". Piece of a cake? Jag har räknat ut att om man efter ordet sätter ut ett:
  • upphöjt q = "que" (chaque)
  • upphöjt R = "ieur" (valeur)
  • ¤ = "ion" (condition)
  • ' = olika beroende på ord, ingen logik
Sen finns det en drös med normala ta-bort-några-bokstäver-förkortningar som tjr (toujours), ac (avec), dc (donc), qd (quand), men sånt har vi ju i svenskan också. Det är lättare att begripa.
 
Idag när några klasskompisar försökte sig på uttalsträning med mig kom jag fram till att jag nog ska lära mig teckenspråk istället. Så nu kan jag säga "tåg" på både svenskt och franskt teckenspråk. Det ni! Tåg-tecknet är för övrigt mycket roligare på franska än på svenska. 
 
Ja, det här med att lära sig ett nytt språk alltså. Jag kanske sammanfattar det hela med att det finns många dimensioner helt enkelt.
 
Läggdags nu, godnatt!

Så blev det december

Kategori: Allmänt

December har kommit till Poitiers. Överallt i centrum är det julpyntat, årets julmarknad är igång och det är riktigt kyligt. Men ingen snö än! Och inte det där mörkret som hör julen till, här går solen ner vid 6-tiden. 
Jag vet att jag inte borde klaga men alltså snö! Vad jag saknar det där vackra vita kalla tysta. Hoppas ni sparar lite till jul.
 
I och med december börjar det också dra ihop sig i skolan och stressnivån har höjts hos hela klassen. Andra veckan i januari ligger alla våra prov staplade på varandra - Vi tentar alltså av ALLA höstens kurser samtidigt, mellan 7 och 11 januari. Om man kuggar en tenta har man EN chans på sig att göra omtenta och alla omtentor ligger i juni. Vilket alltså innebär att man har omtentorna för vårterminens kurser då också. Lite tufft! Speciellt eftersom jag inte förrän nyligen börjat inse vad kurserna jag läser handlar om. 
 
Det svåraste är nog att jag inte riktigt vet hur jag ska plugga. Det finns inga böcker att läsa utan allt baseras på föreläsningsmaterial och anteckningar. Vissa lärare har bra material medan andra har intetsägande power-point-presentationer som jag sitter och försöker tolka. I princip allt material läggs upp efter lektionerna så mina halvrisiga anteckningar måste paras ihop med rätt power-point-bild i efterhand. 
 
En annan stressfaktor för hela klassen har varit praktiksökandet där deadlinen är satt till nu på fredag. Praktiken är på 6 bestämda veckor i vår och går ut på att man ska genomföra ett vetenskapligt projekt som ska mynna in en C- eller D-uppsats på 40-50 sidor. 
Det har varit jobbigt för alla att ordna med praktiken eftersom det helt enkelt är svårt att få en praktikplats. Det är också ett klurigt upplägg, vi får inte mycket handledning och man förväntas ordna allt själv. Det är väldigt svårt att veta vad som är rimligt att göra som projekt när man inte har någon som helst erfarenhet av sådant. Där ligger jag steget före i och med arbetet med C-uppsatsen i våras men jag har inte fått så mycket med mig härifrån. 
 
Utmaningen för mig har istället varit, utöver att förstå hur upplägget är här och försöka glömma hur det funkar i Sverige, att kunna hävda mig som person och motivera vad jag kan bidra med på franska. Jag har sökt i Sverige och fått hjälp av några lärare att söka i Frankrike och nu har det äntligen löst sig. Tack vare Poitiers sjukgymnasters gudfader, "Greken".
Eller ja, nu ger jag honom nästan mer cred än han ger sig själv, men han påminner mig om gudfadern. Blandat med mannen som bjuder på fikon i "Karl-Bertil Johnssons jul". 
Greken är vår föreläsare i ergonomi som känner hela Poitiers sjukhus och har utbildat halva sjukgymnastkåren här. Han har tagit mig under sina vingar eftersom vi, enlig honom, är kollegor. Dessutom är vi ju allierade i och med att vi båda är utlänningar och pratar franska med brytning. Han är lite väl beskyddande men tack vare hans kontaktnät har jag nu fått en praktikplats på Poitiers sjukhus. Min handledare är en sjukgymnast som även har läst den master som jag läser nu, vilket känns bra. Han verkar lugn och pedagogisk och pratar tydlig franska. En stressfaktor mindre, tack för den!
 
Ser nu att inlägget börjar bli så pass långt att det är dags att sluta skjuta upp pluggandet. Gah!
 
Ha det så bra och njut nu i er vackra vintervärld!
Och gör en snöängel åt mig. 
 

Adress och telefon

Kategori: Allmänt

Jag har numera skaffat ett franskt mobilnummer och lärt mig min adress. Here comes:

Kajsa Pålsson
Cité Universitaire Descartes, logement C167
11 rue Raoul Follereau
BP 627 - 86 022 Poitiers Cedex
la France

telefon: +33 652 800 980
 
Ibland tar mobilen inte emot sms från Sverige så om jag inte svarar på ett sms har jag inte fått det. Man kan inte heller helt lita på att mina sms kommer fram... Men prova gärna! Däremot verkar det alltid fungera att ringa och eftersom detta abonnemang har billiga priser till Sverige - ring ett par signaler så ringer jag upp sen. 

Men radera inte mitt svenska nummer. Det existerar fortfarande i Sverige och jag tänkte återuppväcka det när jag flyttar hem igen.

Ha en bra dag!

IRHPM - vad är det?

Kategori: Allmänt

Ok. Jag lovade vid något tillfälle att återkomma så fort jag visste vad det är för utbildning jag läser. Eller när jag lyckats översätta namnet. Det är dags nu. 
 
Jag läser alltså en utbildning som kallas "master IRHPM". Bokstäverna står för "Ingénierie de la Rééducation, du Handicap et de la Performance Motrice" vilket betyder nåt i stil med "Teknik kring rehabilitering, handikapp och motorisk prestation". Mina klasskompisar kommer från lite olika utbildningsbakgrund men många har läst "anpassad fysisk aktivitet" eller idrottslärare. Jag är den enda sjukgymnasten i vår klass men inte den första på utbildningen. 
 
Det är inte helt lätt att lista ut vilka ämnen vi läser. Men det handlar om fysisk aktivitet på olika sätt, dels olika former av träning och vad det ger för effekt psykiskt och fysiskt, dels hur man mäter olika fysiska kapaciteter. Vi har ämnen med långa titlar som inleds med "métrologie", "méthodologie" och "modalités" med samma lärarstab. En av lärarna pratar bara i biomekaniska formler så fort han öppnar munnen, oavsett vilket ämne han för dagen föreläser i. Förvirringen har varit stor från min sida och jag har blandat ihop alla ämnen och inte förrän nyligen har jag börjat kunna placera olika ämnen i olika fack.
 
Efter att ha läst en master IRHPM ska man kunna vara en del i ett rehabteam, hålla i träningar, utvärdera behandlingar och hålla i forskningsprojekt. Jag tror att det kan jämföras med att vara rehabtekniker i Sverige. Utbildningen har en biomekanisk inriktning och mycket fokus ligger på att förstå hur olika mätinstrument fungerar. Vad mäter egentligen en stegräknare och en accelerometer? Vilka formler använder datorn för att få fram en 3D-modell i en gånganalys? Typ sånt lär vi oss. Eller förväntas vi lära oss i alla fall. Den stora skillnaden för mig är nog det mer tekniska synsätt som finns här till skillnad från det mer praktiska synsätt jag har fått med mig från sjukgymnastutbildningen.
 
Jag tror att flera av mina klasskompisar gärna hade velat bli sjukgymnaster men inte kunnat/orkat ta sig in på utbildningen. Det är nämligen svårt att komma in på sjukgymnastutbildningen i Frankrike och man måste läsa ett förberedande år inom medicin med svåra avslutningsprov (så kallade concours), om man vill komma in på antingen läkarlinjen eller sjukgymnastutbildningen. Yrket sjukgymnast har högre status här än i Sverige, sjukgymnasterna har bra lön och det är lätt att få jobb. Plus att heltid i Frankrike innebär sju timmars arbetsdag...
Jag har helt klart valt rätt land och språk. 
 
Nu ska jag iväg och kolla på när två tjejer i klassen spelar rugby. Vansinnessport det där. Vi var några som var och tittade på en match förra veckan och jag har aldrig förut sett så mycket haltande och hårt tejpade människor som då. För att inte tala om överanvändningen av kylspray. Idioti. Men spännande. 
 
Sen ska jag till tågstationen och möta upp mamma som är på väg hit på besök! :)
 
Hej så länge!

Sommardagar i Sitges

Kategori: Allmänt

Ligger lite efter i rapporteringen! Det ska bli bättring. Men faktum är att jag inte har varit så mycket i Poitiers den senaste månaden och därför inte hunnit skriva. På höstlovet förra veckan passade jag på att åka hem till Sverige och innan dess spenderade jag några dagar i Sitges, en kuststad utanför Barcelona. Veckan däremellan var fyllda med långa och många föreläsningar, packa-upp-packa-om och en del (fri)idrott. Dessutom ställde min klass upp med två lag i universitetets nuit-de-volley, det vill säga en nattlig turnering i volleyboll. Vi spelade sista matchen klockan 01 och hade föreläsning kl 08 nästa dag. Jag spelade med laget som hette "prosit" efter det första svenska ordet mina klasskompisar lärt sig. Vi vann inte. Vilket var lika bra, vem vet hur länge man hade behövt spela då? 
 
Men hur som helst... Resan som förtjänar ett inlägg:
 
För några veckor sen tog jag mig alltså ut till Poitiers lilla, öde flygplats för att åka till Barcelona och Sitges. Där skulle jag möta upp Dan och hans fina föräldrar Karin och Tom, och ett helt gäng av deras vänner. När jag åkte var det på dagen sju veckor sen jag lämnade Sverige. Sju veckor låter som en kort tid men kändes som en evighet. Så många nya intryck, så många trygghetszoner som krossats, så många nya människor att lära känna, en vardag som ska skapas. Ett helt nytt liv på ett främmande språk i ett främmande land. Sju veckor utan att träffa en enda person jag känner, som känner mig, och som pratar svenska. Det är lång tid. 
 
Sitgesvistelsen var helt fantastisk. Underbar. Bäst. Vill egentligen använda så många superlativ att det blir fånigt men jag kan helt enkelt inte beskriva känslan. Känslan av att få komma hem trots att man är på en plats där man aldrig någonsin varit. I ett land där man inte kan språket överhuvudtaget. Det var bara så otroligt skönt att äntligen få träffa dem jag känner, få prata svenska, kunna slappna av. Bara få vara som hemma. 
 
Att Sitges var väldigt fint gjorde inte saken värre. Vi bodde i en villa byggd i flera våningsplan med terasser på varje våning och med vacker havsutsikt. Högst upp fanns en pool, också den med vacker utsikt. Vi badade i havet, hoppade i vågorna, låg på stranden, gjorde sightseeing i Barcelona och vandrade runt i Sitges. Det blev några fina dagar av sommar och semester med god mat och härligt folk.
Helt enkelt alldeles, alldeles underbart.
 
Fina!
 
 
Utsikten från huset.

Poolen, havet, himlen.

Huset. Utsikten speglar sig kaxigt i fönstren.
 
Kväll på terassen.
 
 
Bad.
 
 
Sightseeing i Barcelona, Gaudis park.
 

 
 
Det var det för den här gången. Nu måste jag ta itu med power-point presentationen jag ska ha imorgon för Possamaï (läraren alltså, hans namn uttalas som "pussamej" på skånska, väldigt roligt). Man ska presentera ett projekt, en vetenskaplig studie och sedan svara på frågor från "pussamej" och klassen. Mindre kul. Vad heter till exempel "tvärsnittsstudie med korrelerande och deskriptiv design" på franska? Sug på den, Google translate.
 
Hej då!

Höstens intåg

Kategori: Allmänt

Nu verkar hösten ha kommit till Poitiers på riktigt med en helg av konstant regnande, kyla och vind. Själv har jag tajmat höstens intåg perfekt med förkylning och feber. Med snart två månader som gått börjar det dessutom kännas att jag varit borta ett tag, om inte annat så på nivån av hemlängtan. Saknar alla er därhemma! Feber, trötthet och ensamhet gör inte den saken bättre såklart.
 
Samtidigt blir vardagen här sakta men säkert mer trygg och normal. Vi har börjat umgås en del i klassen, dels vi åtta - tio pers som hängt ihop sen första veckan men också med övriga klassen. I måndags drog grabbgänget från Poitiers ihop till spontant kvällshäng där en av killarna drog igång en lek (till er kollofolk: Vakhängsleken! ;) Åtminstone hela trean i somras) där kända personer ska förklaras i tre omgångar med 1) andra ord, 2) ett ord, 3) charader. Lite småklurigt för mig med alla dessa lokala franska kändisar, plus att fransmännens engelska uttal gör det svårt att förstå även de engelska kändisarna... Men det gick riktigt bra faktiskt! Med lite fantasi behöver man inte alltid veta vem personen är.
 
I onsdags träffades vi i det lilla kompisgänget över några pizzor och i torsdags var det premiärutgång med klassen. Förfesten började vid 22-tiden och inte förrän vid halv två började folk prata om att gå ut(!). Eftersom ingen cyklar, förutom jag och en kille i klassen, så skulle vi istället gå ner på stan. En gångväg på fyrtiofem minuter. Buss, taxi..? Nej, vi GÅR istället. "Det blir kul!" sa en kille från Poitiers. OK då, sa jag.
 
Efter en och en halv timme (ja, du läste rätt. En och en halv TIMME) kom vi fram till klubben. Vi tog väl inte närmsta vägen direkt, och att försöka få tjugo mer eller mindre fulla ungdomar att gå i samlad trupp i samma takt är en klurig uppgift. 
Klubben var full.
Så vi gick till nästa ställe, vilket tog ytterligare en halvtimme. Vid den klubben stod en vakt som pekade ut de två mest nyktra och trofasta killarna i gruppen "han ser trött ut och han ser trött ut. Ni kommer inte in här". Maktmissbrukare.
Vi väntade ett tag för att se om vakten skulle ändra sig men gav upp och gick till nästa ställe. Så till slut, strax före kl 05 och efter mer än två timmars promenad, kom vi in på ett dansgolv. Jag var lite lagom trött och less vid det laget och efter att ha tvingat mig själv att vara kvar en dryg timme tog jag min älskade cykel hem. Femton minuter hemifrån var jag. Två timmar?! Sjukt. Men förfesten var kul. Och första timmen promenad.
 
Fast allt är inte bara fest och fritid. Vi har oftast veckorna ganska fulla av föreläsningar och att gå 08-18 händer lite för ofta. Det är svårt att fokusera på franskan i så många timmar!
Men det blir lättare och lättare både att prata och förstå. Veckans språkliga utmaning var ett grupparbete som gick ut på att berätta om en vetenskaplig artikel. Det blev en härlig mix av språk i huvudet när jag var tvungen att översätta engelska meningar och förklara deras innebörd på franska när mina gruppmedlemmar förstått helt fel.
Kunskapsnivån i engelska är verkligen förvånansvärt låg, vilket också första engelsklektionen i onsdags bevisade. Konversationsuppgifterna var i princip på lågstadienivå och jag fick se till att prata tydligt och långsamt för att göra mig förstådd med enkla meningar. Den skriftliga uppgiften var max på mellanstadienivå. Om ens det.
 
Engelsklektionerna blir inte direkt en utmaning, helt enkelt. Till skillnad från samtliga övriga lektioner, så det är väl bara att passa på att njuta. 
 
Det var väl allt för den här gången. Hej så länge!
 
PS. Som en liten höstbonus kastar jag in en bild på mitt husmoderliga kanelbullebak förra veckan (det var ju kanelbullens dag). Det var inget mindre än avancerat detektivarbete som krävdes i affären för att hitta alla ingredienser. Men med rödvin som kavel och pärlsocker i guld var succén ett faktum dagen efter när klassen bjöds på kanelbullar på rasten.
 

Rödlysande rosé

Kategori: Allmänt

Igår var vi ett litet gäng från klassen som träffades på stan för att ta del av helgens kulturhändelse, "les expressivs". Det var små och stora event i hela centrum; apparater att spela in sitt skrik i, ljudplattor att hoppa på, musikframträdanden, teaterföreställningar och allt mellan himmel och jord. Konst på alla sätt, helt enkelt. Vi tar det i bilder den här gången:
 
Tänk vad mycket man kan göra med potatis! Man upphör aldrig att förvånas över denna eminenta rot! Här är en hel potatisarmé med soldater, bilar, kanoner och bomber. Det fanns till och med ett flygplan. Fantastiskt. 
 

 
Vi gör konst! Här är ett enormt mandala där alla som ville fick bidra. 
 
Fint blev det. 
 
Ett skelögt träd. 
 
Teaterföreställning under ihärdigt regnande. Här är vad jag såg av spektaklet. Angående vad jag hörde och förstod av upplevelsen så gav jag ganska snart upp. Det roligaste under föreställningen var när de tajmade att vara på plats i Elvis mun (helt logiskt) med att spela "love me tender". Tender. Tänder. Mun... Kul? Bara jag i hela publiken som uppfattade detta komiska sammanträffande. Undrar varför? Men jag är övertygad om att det var en bra föreställning. Helt övertygad.
 
Blöta och frusna tog vi en paus från kulturen och gick hem till Jullian och åt pizza och drack rosévin ur hans självlysande vinglas. Festligt värre! 
Under kvällen hade jag lite undervisning i svensk musik (välbehövlig) och fick äntligen de franska fraserna i Kentlåten FF förklarade för mig. Innan vi gav oss ut i den regnvåta kulturnatten igen avslutade vi med vacker(?) allsång till låtar som alla kunde. Vilket i princip innebar Disneylåtar, jag på svenska eller engelska medan övriga sjöng på franska. Vackert, som sagt.
 

Surfing!

Kategori: Allmänt

För två veckor sen arrangerade idrottssektionen en surfhelg vid île d'Oléron, en ö cirka två och en halv timme med bil härifrån. Universitetet betalade surflektionerna och vi fick själva stå för boendet och resan dit (vilket totalt gick på 20 euro, helt OK faktiskt...). Jag var en av tjugo som lyckats anmäla sig tillräckligt snabbt och fick alltså chans att göra min debut på surfbrädan! Det var grymt kul och faktiskt inte så svårt som jag trodde. På tredje försöket att ta en våg tänkte jag att jag måste ju i alla fall prova att ställa mig, det kan ju inte gå mer än fel. Jag gjorde som läraren sagt: paddla, paddla, andas, STÅ... Och så stod jag plötsligt. Vilken kick! 
 
Vår lärare var en fantastisk, blond dreadlockskille som såg ut att vara hämtad direkt från ett surfparadis bestående av höga vågor och paraplydrinkar med kokos. Istället stod han på en regnvåt, blåsig strand med ett gäng studenter som skulle lära sig surfa. Han var väldigt bra och pedagogisk OCH han kunde engelska, vilket var skönt eftersom jag kunde få ett snabbrefererat av instruktionerna och vara säker på att jag förstått det viktigaste. Plus att jag kunde vara säker på att det var mig det handlade om när nån vrålade "paddle, paddle!" -  då var det bara att lyda och börja veva med armarna. 
Däremot förstod jag inte förrän i bilen hem att det fanns stora brännmaneter i vattnet, när en av killarna jag åkte med började prata om "des meduses" och om vilken tur vi hade som inte såg några. Ehh... Va?! "Des meduses"...? Ah, stora brännmaneter, trevligt. Det mådde jag definitivt bäst av att inte förstå förrän då.
 
Vädret hade utlovats till inget annat än uselt toppat med en storm på söndagen. Men vi hade tur och trots att lördagen startade kallt och blåsigt vände det efter lunch och vi hade en riktigt fin eftermiddag med sol, värme och bra vågor. Efter passet stannade vi på stranden och solade och vi var dessutom två tappra själar som badade. På söndagen var vädret sämre med storm på intåg, svåra vågor och strömt vatten. Men vi körde bara ett förmiddagspass och slutade lagom till att det började blåsa upp ordentligt.
Det blev helt enkelt en riktigt bra helg med skönt folk och rolig surfing. Det här vill jag göra igen!
 
 
 

Tordagsäventyr

Kategori: Allmänt

Skyndade mig idag efter föreläsningen för att hinna i tid till en kajakträning. Hamnade istället långt utanför stan, mitt i ett startfält i någon slags universitetstävling. Ibland förstår jag verkligen för lite franska för mitt eget bästa. 
 
Det hela började med att kajakläraren ville se min nivå i kajak eftersom jag har skrivit upp mig på en kajaktur en söndag i oktober. Han tyckte därför att jag skulle komma till dagens träning. Jag stressade iväg från föreläsningen, köpte första bästa macka (patetiskt liten utan smör med några kycklingbitar och spår av torr ost, tragiskt) och cyklade enligt anvisningar i informationen om kajakträningen. Väl framme fanns ingen.
Och inte ett spår av någon kajak. Stressad och hungrig letade jag i en halvtimme innan jag offrade min ekonomi och satte igång internet på telefonen, hittade lärarens nummer och ringde. Han förstod snabbt var jag var och skickade sin son för att hämta mig med bil, "han kommer om en kvart!" Snällt, tänkte jag, det är ju nära att cykla till universitetet (där jag antog att de var). En kvart senare ringde läraren upp igen "han kommer om tjugo minuter, ca va?"
Ca va, ca va, står väl här ett tag till och stirrar på reklamskylten för IKEA. "Njut!" står det på svenska. Ok.
 
Till slut kom en ung fransman och plockade upp mig. Jag som fortfarande trodde att vi skulle till universitetet tio minuter bort blev förvånad när vi åkte iväg från stan. Majsfält, någon enstaka vinodling och ett fantastiskt slott hann jag se där vi blåste på i 110 på 70-vägar. En halvtimme senare var vi framme. Då var klockan två och tiden ute för den lektion jag skulle haft så jag trodde att jag skulle haka på nästa träning. Läraren jag haft kontakt med skickade ut mig i en kajak "du kan börja lite". Sen åkte han till andra sidan sjön för att hämta båtar. Jag paddlade runt lite alldeles ensam på sjön ett tag men gav upp och gick iland där folk började samlas. Träningen börjar, tänkte jag och gick dit.
Det var inte träning. Det var en aktivitetseftermiddag med lagtävling och utesport. 
 
En tjej som jag dansar med på måndagar kände igen mig där jag stod alldeles vilsen och förvirrad. Eftersom man skulle tävla i par och de var tre i sitt lag fick jag plötsligt en lagkompis. Och en t-shirt. Jag skrevs in i tävlingen. Jag fattade fortfarande inte riktigt vad vi höll på med men jag gjorde som min lagkompis sa. Jag sprang när jag skulle springa, paddlade för kung och fosterland och stämplade kontroller när han identifierat dem på kartan (grenarna var med andra ord kajakrace och orientering).
Vi var ett perfekt team. Och vi vann!
 
Efter tävlandet spelade vi beachvolley och sandball (nån form av rugby-handboll i sand) innan det var prisutdelning. Alla fick pris men jag blev gladast. Mest för att läraren som höll i det hela utropade mig som vinnare och jag då inte förstod att alla skulle få pris... Men också för själva priset - ett presentkort på 20 euro på Intersport!
Dubbel glädje ju! 1) Det är ett presentkort på en sportbutik och 2) Intersport finns i Poitiers!
Fantastiskt. 
 
Jag som planerat en hel massa denna eftermiddag kom hem halv sju, fortfarande utan att ha ätit nån ordentlig lunch. Jag som skulle skriva in mig på en språkkurs vid tre och ta en springtur med två killar i klassen vid femtiden... Har fortfarande inte riktigt förstått hur det här gick till.
 
Den där språkkursen vore verkligen på sin plats.
 
 

Staden

Kategori: Allmänt

Skolstart

Kategori: Allmänt

Nu har det alltså dragit igång på riktigt. Plugget.
I måndags var det introduktionsdag och i tisdags startade lektionerna. I onsdags gick vi 08.00 - 18.00. Åtta timmar varav fyra biomekanik. Fyra timmar biomekanik med en enda rast, femton ynka minuter i halvtid, med en lärare som gillar att prata. Jag erkänner rakt av - jag har aldrig någonsin lyssnat så koncentrerat på lektionerna som jag gör nu.
Men det funkar faktiskt konstigt nog. Jag förstår övergripande och kan hänga med på föreläsningarna och ta, tror jag i alla fall, vettiga anteckningar.
Jag lovar att återkomma med vad det är jag pluggar så fort jag kan tillräckligt mycket franska för att lista ut det. Eller så fort jag lyckats översätta utbildningstiteln. 
 
Vi är ungefär 30 i klassen varav runt hälften är från Poitiers och resten från andra ställen i Frankrike. Det är alltså inte bara jag som är ny i stan och på universitetet, vilket är väldigt skönt. Redan första dagen träffade jag en kille som är från Reims i nordöstra Frankrike och vi har hållit ihop hela veckan. Efterhand har vi blivit fler och i fredags var vi ett helt litet gäng med icke-Poitierbor som åt lunch och spenderade rasten tillsammans.
Det verkar finnas en del skönt folk och det kan nog bli en bra klass. Däremot är det otroligt frustrerande att inte kunna uttrycka sig ordentligt när man försöker lära känna folk! Jag väntar otåligt på den dag då den mening jag hör när jag öppnar munnen är samma mening som jag haft i huvudet.
Lika frustrerande är det att inte riktigt förstå vad folk pratar om när man försöker hänga med i samtalen. Det blir inte så mycket vila över rasterna för min del eftersom varje samtal kräver koncentation. Jag är minst sagt helt slut i huvudet på eftermiddagarna.
 
Den här veckan har idrottsaktiviteterna också startat. När man skrev in sig på sin fakultet kunde man betala 10 euro och få välja tre aktiviteter. Helt sjukt bra! I måndags var det två timmar dans, i tisdags två timmar volleyboll och i onsdags, höjdpunkten, två timmar friidrott. Alltså friidrott, satan vad roligt det är ändå! Efter åtta timmar föreläsningar var det helt fantastiskt att få springa och hoppa lite.
Det fina med det hela är att lärarna pratar franska (såklart), vilket innebär att jag ju i princip investerar i min utbildning medan jag tränar. SUVERÄNT.
 
So long!
 

Sommarvärme

Kategori: Allmänt



Idag gick jag ut i eftermiddagssolen för att jobba på de franska verben och på solbrännan. I en oslagbar kombination. Efter fem minuters promenad från mitt hus hamnar man nästan ute på landet, med fält, ängar och hagar överallt. Som pluggsällskap hade jag nu ett par hästar och en orkester av gräshoppor.
Efter min pluggsession tog jag en cykeltur för att lära känna omgivningarna lite bättre och ta mig in mot stan. Det är väldigt fint och pittoreskt när man kommer in mot stadskärnan, med små snirkliga vägar som går brant upp och ner om vartannat. Har man cykel är man i centrum på tjugo minuter. Tidigare har jag gått överallt eller åkt buss men i fredags hyrde jag en cykel på campus. Uthyrningen ligger tvärsöver gatan från mitt hus och hyran kostar 9 euro/månad för studenter. Suveränt!
Det är så himla skönt att ha cykel och kunna ta sig runt överallt! Just idag var det kanske lite för varmt för cyklande i backar egentligen, jag var helt slut när jag kom hem och svepte en halvliter vatten och tog en kalldusch innan jag kände mig någotsånär normal igen. Hela veckan har det varit väldigt varmt men idag var nog varmast hittills med 30 grader vid sjutiden, ingen aning om hur varmt det varit under dagen. Hur lite kläder man än har på sig är det för mycket och svetten ligger som ett lager på kroppen. I rummet är det nästan lika varmt som ute men det blir lite kyligare på kvällen och natten vilket är skönt.
Fast jag njuter egentligen. Det är härligt att få en sommar nr två när jag hann få försmak på hösten hemma i Sverige.
 
Dagens pluggkompisar! Helt klart halvintresserade. Men ändå så närvarande.
 
Imorgon börjar plugget på riktigt för mig. Det ska bli väldigt spännande att se hur det är, hur svårt det är att hänga med på föreläsningarna och vad utbildningen faktiskt handlar om. Och att få träffa klassen. Puh, är sjukt nervös!
 
Nu är det snart imorgon. Dags att sova.