belleetrebelle.blogg.se

Det luktar Sverige. Juniblommorna har en speciell doft som jag aldrig riktigt sett som unik förut. Luften jag andas känns så svensk, ren och lite kylig, jag är på ett ställe jag aldrig varit förut men känner mig ändå som hemma. Allt är så hemma. Allt är så Sverige.

Jag står i kassan på hemköp och svär över att jag missat att väga grönsakerna och sätta på prisetiketten innan jag inser att det ju inte behövs. Jag ändrar noggrannt min varuhög à la Frankrike till en fin kö med sträckkoderna mot mig. Det går så oerhört snabbt att köa och betala, kassöskan är så genomtrevlig att jag nästan blir nervös. Jag trycker i Visakortet långt i förväg utan att apparaten hänger sig så att jag måste börja om. Siffran på displayen är så absolut, jag förstår exakt hur mycket jag betalar. Jag fyller en kasse sprängfylld med varor och vet att plasten inte kommer att gå sönder. Trots att jag stoppar i tunga tetrapaket.

 

I två dagar har jag varit hemma när det hinner ifatt mig. För två dagar sen landade min fysiska kropp i Sverige, igår landade resten. Jag känner mig helt utpumpad. Helt slut, jag behöver sova, äta, sova. Basala behov, landa helt. En jetlag skapad av en förvrrad tillvaro, som stångad av verkligheten. Av nuet. Nu är jag här, nu är det klart, nu är jag hemma. Jag har gjort mitt år i Frankrike. Framtiden har hunnit ifatt mig, som en varmfront och en kallfront har nuet krockat med framtiden och mitt i skärningspunkten står jag och gungar. Vad händer nu?

 

De sista veckorna i Frankrike var intensiva och gick i ett in i det sista. Jag åkte till en tjejkväll men möttes av en stängd dörr dekorerad med ett kuvert märkt "Kajsa Pållson". Jag öppnade dörren och surprise! Nästan alla vänner var där. De hade ordnat middag och fest, jag fick ett kort med personliga hälsningar, ett fotoalbum med minnen från min tid i Poitiers och en fototavla med alla vänner. Så himla fint! 

 

Sista helgen gjorde vi en liten roadtrip till La Rochelle och tittade på Red Bull Cliff Diving där världselitens simhoppare hoppar från tornet i hamnen, 27 meter ner i iskallt vatten. Coolt att se de våghalsade tävlande men också staden, som går i "fångarna på fortet" stil. Fort Boyard ligger mycket riktigt några sjömil utanför La Rochelle.

 

På onsdagen gjorde jag min sista friidrottsträning efter att ha tränat i princip varje dag de senaste veckorna. Stadion har varit mitt andra hem. Min tränare undrade om jag inte ville tävla en sista gång innan jag lämnade Poitiers. En individuell tävling skulle hållas i Poitiers under fredag kväll, en annorlunda thriathlon där man fick välja en löpgren, en hoppgren och en kastgren att tävla i. Jag kunde inte tacka nej. Så jag tackade ja och skrevs in på kulstötning, 100 m och längdhopp. Eftersom jag inte hoppat längdhopp annat än i skolan för flera år sen så testade jag några hopp för att få en ansats och ha lite koll på hur det var man gjorde. Väl på fredagen lånade jag ett par gamla spikskor, hoppade mina tre hopp, gick till sprinten, fick en snabbinstruktion i hur man startar i startblock av en klubbkompis ett par minuter innan det var dags att starta (eftersom jag varken använt startblock eller spikskor förut). Kul var det och det gick ändå riktigt bra med tanke på förberedelsenivån. Jag slutade 18 av 24.

Efter tävlingen sattes det dock punkt för min friidrottstid i PEC. Sorgligt var det att säga hejdå. Kindpussar och kramar, löften om att jag när som helst är välkommen tillbaka att träna med dem och hintar om att det finns en sängplats i stadion. 

 

Skolarbete har det ockå varit gott om. Min presentation och examination av uppsatsen gick riktigt bra till slut. Upplägget var att hålla i en femton minuters presentation av arbetet följt av trettio minuters utfrågning av en jury, allt på franska. En av mina handledare och sjukgymnasten (greken) som hjälpt mig få praktiken var också på plats. Jag var skapligt nervös men juryns utfrågning handlade om saker jag själv redan funderat över och jag förstod frågorna och kunde formulera svar. Examinationen övergick sakta men säkert i en bra diskussion mellan mig, juryn och alla mina handledare. De berömde mitt arbete och diskuterade fortsatt samarbete mellan institutionen och sjukhuset. Roligt att känna att det gått så bra och att det jag gjort har en verklighetsanknytning, vemodigt att plocka ihop och avsluta allt, säga hejdå till alla som stöttat och utmanat med svåra uppgifter. 

Mitt bland allt detta fanns flyttstäd, uppsägning av bankkonton, mobilabonnemang och annat praktiskt. Dan kom till Poitiers och fick träffa mitt franska gäng. Vi flyttade hem till Jullian, monsieur Champagne, där vi åt franska delikatesser som sniglar, blodkorv och tunga tillsammans med lokala patéer och mer eller mindre väldoftande ostar. På lördag eftermiddag samåkte vi med en kille till Bordeaux utan att ha någonstans att bo över natten. Halvvägs hoppade det dock på en tredje passagerare som visade sig vara en tysk tjej boende i ett hus där rum stod tomma. Fem minuter efter att vi träffats hade hon erbjudit oss gratis boende centralt i Bordeaux, suveränt! 

Dagen därpå åkte vi vidare till Lacanau utanför Bordeaux och påbörjade en vecka av surf med UCPA, den franska motsvarigheten till friluftsfrämjandet. Äntligen kom också solen och sommarvärmen efter en vår av regn och kyla. Min frankrikevistelse fick avslutas med en sol- och sportsemester på västkusten, inte helt fel. Att surfa är verkligen roligt och det var en bra kompromiss att lämna Poitiers men stanna i Frankrike för att på något sätt trappa ner det hela istället för att tvärt bryta allt. 

 

Men så till slut blev det en hemresa på riktigt. Mitt franska liv komprimerades till minnen och pressades in i två inte-ens-tjugo-kilo-väskor och en ryggsäck. Så overkligt på något sätt.

 

Hej Sverige, det känns bra att vara hemma. Au revoir, på återseende, Poitiers och la France.

Et à bientôt.

 

 

En längre vistelse i kindpussarnas förlovade land får den ovane att reflektera.

 

Första gången på dagen man träffas kindpussas man. Tjejer med tjejer och killar, killar med tjejer. Kille - kille däremot, de skakar hand. På morgonen inför lektionerna är det kindpussparad varje gång någon anländer och när man skiljs åt är det samma visa. OBS! Träffas man däremot vid ett senare tillfälle samma dag, så har man redan hälsat och att då kindpussas anses konstigt och man (jag) möts av kommentarer och konstiga blickar. 

 

Många typer av kindpussar existerar. Regionalt som internationellt - Antalet pussar/vändningar skiljer sig mellan olika franska regioner. Startsida kan också variera vilket kan skapa förvirring och, i vissa fall, en viss pinsamhet. I Poitou-Charentes gäller två pussar, med start åt vänster vilket innebär puss nr 1 på höger kind.

Även individuella skillnader existerar. Bland många kan några tydliga urskiljas:

 

¤ Ljudet. Mer eller mindre ljudliga pussar utdelas.

¤ Avståndet. Större eller mindre avstånd mellan mun och och själva träffpunkten för pussen.

¤ Träffyta. En del pussar fysiskt på kinden, andra i luften. Luften är det absolut mest vanliga.

¤ Kontaktstyrka (vid luftpuss). Ordentligt tryck kind-mot-kind ställs mot det mer tafatta knappt-nudda-kinden-alls.

¤ Kindens nuläge. Det finns kalla kinder, varma kinder, mjuka kinder, sträva kinder, hårda kinder, skäggiga kinder, rent av lurviga kinder, svettiga kinder, parfymdoftande kinder... 

 

 

Vi satt i bussen på väg till finalen i Niort i söndags när min tränare ropade ut en fråga - om någon tjej kunde tänka sig att ställa upp och springa 800 meter. Ingen ville, inte en enda. Så jag ställde upp. Jag har väl aldrig i hela mitt liv sprungit den distansen över huvud taget. Men ställer jag upp i kula, som jag aldrig tränat, så ska jag väl kunna jogga mig runt i alla fall resonerade jag. Det var ju ändå final och viktigt att skaffa poäng till laget.

 

Det var 10 grader och hällregn. Non-stop, hela dagen, förutom ett tillfälligt uppehåll under prisutdelningen. Det var omöjligt att hålla sig varm och under kulstötningen kände jag mig som ett dagisbarn på nytt när jag stod och fumlade med blixtlåset till överdragsjackan när den skulle av inför varje stöt, för att fingrarnas greppstyrka hade frusit bort. Känner man inte sina armar är det svårt att vara explosiv i kulstötning och trots att tränaren berömde min teknik så stötte jag inte längre än 6.27. Men ingen gjorde speciellt bra ifrån sig och alla ville bara få det överstökat för att få komma in under tak.

 

Själv gick jag direkt till uppvärmningen inför mina 800 meter. Det innebär två varv på löparbanornaoch trots att jag aldrig tidigare tänkt tanken på att göra ett sånt lopp så har jag koll på att det är mjölksyrarisk. I en sprint är det bara att kuta, men på 800 meter måste man hålla en lagom hög takt hela tiden och akta sig för den berömda väggen. Det är en av de erkänt tuffaste distanserna och jag är bara van vid kort och snabbt (100-150 m) och långt och sakta (joggingturer). Långt OCH snabbt är ju bara jobbigt och ren idioti.

Hur som helst. Jag hade alltså ingen koll på distansen och inte heller några spikskor, men vi var två deltagare från Poitiers så jag kunde i alla fall följa den andra tjejen. Jag behövde inte förstå alla regler. Tränare och lagkamrater gav tips, råd och mycket pepp. Jag tänkte att de första 400 meterna får väl vara uppvärmning och inkänning, sen när jag vet hur långt det är får jag springa på känsla.

 

Starten gick. Jag la mig sist och försökte ta det lugnt. Efter 200 meter kröp mjölksyran in i armarna eftersom det var så kallt att blodflödet ströps. Men benen funkade. Efter första varvet hörde jag en tränare som skrek "om du kan, kör nu!". Så jag ökade så mycket jag vågade. Helt plötsligt var vi 100 meter från mål - upploppet. Den sista raksträckan, äntligen något jag kände igen! Min kropp visste precis hur mycket som var kvar och hur krafterna kunde fördelas.

 

Så jag gjorde en sprint. Helt enkelt. Och jag kom inte sist! Däremot näst sist. Men med tanke på att alla andra var 800 meterslöpare med både spikskor och vana så var det bra, 2.55 blev tiden. Jag som hade tänkt att jag borde klara mig under 4, och jag har fått så mycket komplimanger! För uppoffringen, sista spurten och själva tiden, så jag antar att det var en bra tid under omständigheterna. Tränaren som är ansvarig för föreningen och tränar en OS-sprintare(!) och flera OS-hopp har kommit förbi och gratulerat mig för en bra prestation och häromdagen när vi hälsade kallade han mig "den modiga". Wow!

 

Poitiers EC var klart bäst på läktarsupport. Men sämst poängmässigt, tyvärr. Trots det var PEC det gladaste laget under prisutdelningen eftersom alla var så peppade och övertrötta. Väl tillbaka i Poitiers var det lagmiddag på en restaurang i stan och sen vidare till en bar. Stämningen var på topp och jag njöt av den otroliga lagkänsla som finns i den här klubben. Jag vill stanna! Jag vill tävla mer! Helst i spikskor och i grenar jag tränat, dock. Jag fick erbjudande om att tävla nu i helgen också men eftersom det är min sista vecka i Poitiers så var jag tvungen att tacka nej, det är för mycket som ska hinnas med innan jag åker. Om inte annat så är det snart dags att börja skriva på presentationerna som ska hållas i veckan. I brist på friidrott i helgen så kollar jag på förra helgens bilder från finalen, bjuder på ett par här! 

 

Precis innan spurten 

 

Den officiella lagbilden

 

Min handledare sa i veckan att nu är det "la dernière ligne droite", den sista raksträckan, med uppsatsen och utbildningen. Det stämmer bra, jag lämnade in de färdiga exemplaren i fredags och nu är det själva examinationen kvar. Jag ska hålla en presentation på sjukhuset där jag hade praktik också.

Det är bara en vecka kvar i Poitiers, två i Frankrike. En examination, en presentation och jag räknar med att hinna med tre friidrottsträningar. 

 

Jag är inne på upploppet nu. 

 

 

Tenta 1, måndag - Déficiences sensorielles et cognitives √

Tenta 2, måndag - Téchniques d'investigation de l'homme à l'exercice √

Tenta 3, tisdag - Adaptations physiologiques à l'exercice et à l'entraînement √

Tenta 4, tisdag - Contrôle, coordination et apprentissage √

 

Första utkastet av uppsatsen är dessutom inlämnat. Och imorgon är det friidrottstävling igen, vilken vecka!

 

Men vilken oerhörd skillnad det varit i jämförelse med tentaperioden i januari. Hälften så många dagar, hälften så många tentor - inte ens en bråkdel av den ångest, stress och hets som fanns då. Jag visste vad som väntade nu, hur tentorna läggs upp här. Kurserna var intressantare, mina anteckningar otroligt mycket bättre. På söndag kväll insåg jag att jag faktiskt hade hunnit kolla igenom samtliga förelsäsningar, för alla kurser. Jag hade till och med tid att repetera innan tentorna, tränade friidrott som vanligt på måndag kväll och hann ändå titta igenom allt igen innan tentorna på tisdag eftermiddag. I januari hade jag inte ens hunnit kolla på allt material eftersom det var så mycket och tungläst. Ett anda virrvarr av kurser och fakta. Jag valde det som verkade vettigast och lärde mig det för att ha lite övergripande koll på vad alla ämnen innehöll, hoppades på det bästa och lite flyt i frågorna. Målet var att förstå frågorna och kunna skriva något överhuvudtaget. Då gick det ju vägen till min stora förvåning och jag hoppas, hoppas, på samma den här gången. Omtentorna är i juni och då är jag i Sverige och jobbar så det är bara att hålla tummarna.

 

Tentorna var svåra däremot! Två lärare ställer varsin fråga i varje tenta, halva poängen och tiden för respektive fråga. Två av tentorna hade nu en halva som var riktigt svår med detaljfrågor som bara nämnts i förbifarten på en föreläsning någon gång, inte direkt något som sammanfattade kursen och det vi lärt oss. Man fick känslan av att det var gjort för att sätta dit oss och vi var flera som hade samma känsla. Det kanske inte är helt ologiskt att tro det faktiskt, det har skvallrats en del om att lärarna är missnöjda efter höstterminens tentaresultat där halva klassen kuggade och många i klassen skippar föreläsningarna. En av de klurigare tentadelarna nu var gjord av en kille som vi bara haft som gästföreläsare vid två tillfällen, varav det ena tillfället var fredagen innan lovet. Den lektionen slängdes in två veckor i förväg och många, inklusive jag, hade bokat tåg (och flyg) redan och missade föreläsningen. För min del var det ingen större fara, jag kunde gå helt på mina tre års sjukgymnastutbildning eftersom frågan handlade om funktionstester och träningsprogram för en strokepatient, men många föll på den. Nu är det gjort i alla fall, bara uppsatsen kvar och den är intressant. Läget är bra här med andra ord!

 

Nu ska jag snart iväg för att, som en sann patriot, titta på Eurovision bara för att det är i Malmö. Men det blir en tidig kväll, imorgon bitti är det dags att plocka fram stråhatten, den lila tröjan och ladda kulstötarmusklerna för då är det FINAL i les Interclubs!

 

Ha en skön kväll i ett, om ryktena stämmer, soligt Sverige. 

 

 

Sitter och läser om spirometri (mätning av lungfunktion). Våra kurser är ju baserade på föreläsningar och de anteckningar som tas i samband med dem. I den här föreläsningsanteckningen har jag skrivit som en liten förklaring att apparaten i fråga mäter "temps de passage en amant". Jag hajar till, det här skulle betyda något i stil med "tiden det tar att passera som älskare". Jag inser att nåt förmodligen inte stämmer och eftersom det inte går att förstå utifrån föreläsningen och mina efterföljande anteckningar så tar jag till google. Efter en stund av detektivarbete hittar jag till slut en engelsk sida om apparaten som förklarar att tiden mäts uppströms och nedströms. Aha! Känner mig som Sherlock Holmes när jag äntligen anar en ledtråd. Jag kollar vad översättningen blir på franska och javisst! Uppströms är amont. Tänk vad en liten bokstav kan göra. Och detta, gott folk, är varför det tar tid för mig att lära mig kurserna. Ibland tycker jag att jag lägger mer energi på pluggandet än vad jag får betalt i förståelse. Det är en del uppströms helt enkelt.

 

Imorgon eftermiddag drar det igång med de två första tentorna. Courage!

 

 

Jag är bara LESS på att ALLT bara fryser i min kyl! Så fort jag försöker köpa nåt annat än squasch, paprika och morötter (som självklart också fryser men klarar ätbarhetsmåttet ändå). Min aubergine som var så himla fin, köpt i tisdags, skulle lagas NU, är IS och hård som en sten. Som en hård sten, en riktigt hård sten. Hungrig Kajsa, stenfrusen grönsak, tråkig kombo. Samma visa med bifftomaten jag köpt EN av, den hade trillat mot väggen och var därför en röd sten och fick flyttas till mitten av kylen i sin plastpåse och nu är den tinad, vattnet är liksom i en pöl bredvid själva tomaten som är en oidentifierbar röd slimehög. Kul. Skitkul. Behöver jag nämna att kylen är så liten att det är OMÖJLIGT att lyckas få alla grönsaker att ligga i mitten? 

 

Och jag är less på att jag FORTFARANDE inte kan springa och hoppa på träningarna på grund av en liten inte-ens-bruten stortå. Jogga går oftast bra men det bara kryper i kroppen när jag ser de där löparbanorna. Hur kan det vara så lockande att få kuta det snabbaste man kan? Hur kan jag vara så fast? Det är en drog och jag är beroende. 100 meter bara, kom igen tån, det kan du väl ge mig? 100 meter bara, 100 meter.

 

Och jag är något så fruktansvärt less på att hela universitetet och halva Poitiers är stängt sedan i onsdags, eftersom, inte vet jag - dag före röd dag, röd dag, dag efter röd dag, vi tar lördagen också när vi ändå håller på och riktig söndag. Och detta dagarna innan större delen av universitetet har sin tentavecka. Biblioteken är stängda, restaurangerna på universitetet är stängda, allt är stängt. Till på måndag. För mig innebär det här att jag har mina 9 kvadratmeter att försöka vara effektiv på. Ensam. Onsdag till söndag. I sista-rycket-plugget. I Uppsala kunde man alltid ta passerkortet och sitta i något rum på skolan, nationerna har läsesalar och biblioteken är öppna på lördagar i alla fall. Jag har i princip aldrig suttit hemma och pluggat sen jag började på universitetet. Det är lätt att känna sig instängd när man ska sitta och plugga ensam på nio kvadrat i fem dagar och stirra ut på en tom parkering. Plus att jag verkligen skulle behöva dra nytta av mina klasskompisar som är kvar i stan när jag stöter på stora frågetecken i mina anteckningar eller när jag inte har lyckats få med allt från lektionen. De vill också plugga tillsammans. Vi vill sitta tillsammans och plugga men vi har ingenstans att ta vägen. LESS!

 

Jag är också skapligt less på att hela tiden genomföra det projekt som det innebär att laga mat eftersom jag har så dåligt med kylutrymme och inte kan göra matlådor. För varenda liten matlagningsdel måste jag bära ut ALLA matgrejer och matvaror för att kunna laga mat, springa in på rummet för att hämta och lämna saker, bära disken, hämta soppåsen för att kunna städa efter mig, bära in matsoporna på rummet, bära in, bära ut, balansera, släpa. Eftersom universitetsrestaurangerna är stängda så måste jag nu dessutom göra dubbelt så många måltider, och därmed handla mer (liten kyl = få saker får plats, ingen idé att handla mycket). Annars brukar vi vara ett gäng som träffas över lunch och äter för 3,1 euro på restaurangen. Det är skönt att träffas, kul att prata och bra för mig, rent psykologiskt enligt ovan nämnda faktum, att få en måltid serverad.

 

Och nej, tro det eller ej, jag har faktiskt haft en bra dag, är nöjd, har pluggat sjukt effektivt och haft vilodag från träning. Det var auberginen som tippade mig över kanten. Fritt fall. 

Och hård landning med tråkig middag. 

 

Plus att jag brände bulguren för att jag i frustration skrev detta inlägg samtidigt som jag lät maten laga sig själv. Det går bra nu.

 

 

 

I söndags gjorde jag alltså mitt livs första friidrottstävling i grenen som jag tränat på i mindre än en vecka - Kulstötning. Tävlingen som jag trodde var regional är tydligen nationell och kallas "les Interclubs". Det är en nivåbaserad lagtävling som hålls två gånger per år - höst och vår. Som namnet avslöjar är det en tävling klubbar emellan. Friidrottsklubbarna ställer upp med ett klubblag och tävlar mot andra klubbar som är placerade i samma nivå i Frankrike. Min klubb, Poitiers E.C, är placerade i nivå 2 vilket är relativt högt med endast nivå 1 och elit ovanför. Man tävlar alltså hela klubben som ett lag och placerar sig inte individuellt i sina grenar utan får poäng till laget utifrån den tid/längd/höjd man gör. Poängen räknas ihop i en slutpoäng och om jag förstått det hela rätt så kvalar de två bästa lagen i varje region in till en nationell final.

 

Två personer per gren ställer man upp med och saknas en tävlande så får man noll poäng. Min klubb saknade en person till kulstötningen, kom att tänka på mig av någon anledning, hörde av sig och bad mig ställa upp. Jag tackade ja utan att riktigt veta vad det handlade om, mest för att det var en så rolig fråga att få. Eftersom allt är bättre än noll poäng så jag hade verkligen ingen press på mig. 

 

Söndag morgon samlades vi vid stadion här i Poitiers för att tillsammans åka buss till Niort en timme härifrån, där tävlingen hölls. Väl framme drog allt igång och stämningen var på topp! Åtta klubbar var på plats och alla lag var utsmyckade i sina klubbfärger. Det var trummor och tutor överallt på läktaren och mycket, mycket pepp och hejarop. Bara positiva hejarop på sitt eget lag, att trycka ner andra lag verkade inte existera och det var en härlig atmosfär. Jag fick en "svensk" flagga i lila och vitt (Poitiers färger) på vänstra kinden och krigsstreck på den högra medan pannan smyckades med "PEC", klubbens initialer. Håret sprayades i charmiga vitt och lila, jag fick en supporter-stråhatt till förfogande och en tröja att tävla i.

 

Det var en tryckande kvav värme över stadion och trots att jag tryckte i mig vatten så var jag helt slut och tung i huvudet när det var dags för min gren. Tävlingsnerverna slog till. Alla mina (tre) träningar har hållts i halvregn och lera, nu var plötsligt kulorna alldeles rena och oleriga. En helt ny känsla.

6,45 m stötte jag. Eftersom jag stött närmare 7.20 på träning så var jag missnöjd, men kulstötartränaren som jag bara kört min allra första träning med, var mäkta imponerad. "C'est vachement bien!" Han vände sig till mina klubbkompisar "ser ni, hon har en bra teknik! Vilken skillnad mot i tisdags!" Lite rörd och ganska stolt blev jag av hans beröm, samtidigt undrar jag hur dålig jag var i tisdags. Men med tanke på att jag i princip kan räkna antalet stötar jag gjort i mitt liv så är det nog en ren komplimang.

 

Jag blev erbjuden att tävla i finalen också och trots tveksamhet så hörde jag mig själv tacka ja. Sen har jag förklarat för min tränare att han måste ta den som är bäst om han har fler kandidater den här gången. Men nu har min tävlingsinstinkt väckts till liv - jag vill visst tävla i finalen! Jag körde en träning i tisdags med kulstötartränaren, lyckades hitta en teknik och började stöta mycket bättre och mer stabilt. Åtta meter hägrar. Nu jävlar. 

 

 

Pluggmotivationen har helt klart fått sig en törn i och med att jag har fått känna på Poitiers majsol. Det är grönt och blommigt, varmt och somrigt. Idag släppte jag ut de bländande vita benen i ett par shorts, gned in mig i solkräm och förflyttade pluggvrån utomhus för en stund. Underbart.

 

Inte ens det faktum att det bara är en vecka kvar till tentorna kan riktigt ta bort glädjen som sommarkänslorna skapar. Men det vänder antagligen snart, lika bra att njuta medan det varar. Den här gången är det däremot inte alls lika övermäktigt med plugg att göra. Vi har bara läst fyra kurser under våren och har därmed "bara" fyra tentor att skriva till skillnad från höstens åtta som vi skrev i januari. Å andra sidan ska den vetenskapliga uppsatsen vara klar samma vecka så gott om jobb har vi trots allt. Måndag den 13 maj och tisdag den 14 maj har vi tentorna och fredagen den 17 maj ska 30-40 sidor uppsats vara färdig och inlämnad. Men uppsatsen är faktiskt intressant att skriva, resultaten spännande att analysera och det finns bra artiklar att läsa. Kurserna är dessutom mycket mer intressanta, och känns mer givande, än förra terminen. För att inte tala om det språkliga som är en barnlek jämfört med i höstas, mina anteckningar nu är bra mycket mer innehållsrika.

 

I torsdags var det faktiskt ombytta roller i klassrummet när en amerikan var gästföreläsare. Han föreläste på engelska men inledde på så risig franska att jag fick hjälpa en klasskompis med tolkning när hon inte förstod. Vilken känsla det var att hänga med en hel föreläsning utan speciellt mycket koncentration! Vilken frihet att kunna ställa frågor utan att plötsligt inse att orden inte finns där, att slippa staka sig, att kunna vara säker på att man förstått frågan man svarar på, att verkligen hänga med. Jag njöt av att mina klasskompisar äntligen fick en förståelse för hur jag haft det. Vissa hängde med bättre, andra sämre, alla var ganska spaka efteråt. Och då var det ändå bara en timme, så korta föreläsningar har vi inte haft sen introduktionsföreläsningen i september, redan dag två körde vi 08.00-18.00. En kompis förklarade att det var omöjligt att kunna anteckna och ändå lyckas lyssna. En annan sa att han visste vad han ville fråga men inte kunde formulera frågan. Välkommen till min värld sa jag. 

 

 

... söker jobb inför hösten, petar i CVt och påtar med personliga brev parallellt med pluggandet

 

... har inlett min kulstötarkarriär som, av allt att döma, kulminerar imorgon (såvida jag inte blir biten, fortsättning följer) på den regionala interclub-tävlingen i Niort

 

... har (sent omsider) skaffat instagram, insta_kajsa, kom och se! Jag försvarar detta ytterst sena införskaffande med att jag är nummer tre bland samtliga jag känner i Frankrike och eftersom jag för närvarande är boende här så ser jag det som att jag är en av de första pionjärerna. Så SJUKT före min tid asså, nice! 

 

... har sagt upp mitt rum och planerar avfärd i början av juni

 

... är konstant sugen på glass men det är tydligen inte säsong i Frankrike förrän i juli-augusti (mina klasskompisar vred sig av skratt när jag för några veckor sen frågade efter glass i en tobaksbutik, butiksägaren försökte artigt hålla sig för skratt. Han hade inte ens frimärken, vad är det för tobaksaffär som varken har frimärken eller glass, I wonder?)

 

That's it folks, hörs snart igen!

 

Måndag, 03.45. Sverige. Klockan ringer, jag tvingar mig upp, plockar ihop mina saker, tar mina väskor och ger mig ut i gryningen. Det är redan ljust ute och fågelkvittret är öronbedövande. Jag ser en liten fågel på en gren och undrar i mitt sömndruckna tillstånd hur en så liten kropp kan få ur sig så mycket ljud. Jag antar att fåglarna är glada att det är vår. 04.20 rullar bussen fram och resan mot Paris börjar. 

 

09.10. Charles de Gaulle. Efter en espresso vänder humöret, dagen och livet och jag hoppar på tåget till min klasskompis Assa som bor utanför Paris, där jag ska spendera resten av dagen och natten. 

 

Tisdag, 05.40. Paris. Klockan ringer, jag tvingar mig upp, packar ihop mina saker, tar mina väskor och ger mig ut, den här gången tillsammans med Assa. Det är fortfarande ordentligt mörkt ute men fåglarna är ganska pigga ändå. Jag konstaterar att ljuset har återkommit till Sverige och att sommaren är nära. Det känns mycket mer som natt i Paris vid 6-tiden än i Stockholm vid 4-tiden.

 

09.40. Poitiers. Spöregn, hård vind och iskallt. Precis som när jag åkte för två veckor sen. Det här vädret är alldeles för bekant. Ändå har jag fått rapporter från kompisar om fint väder, över 20 grader och sol. Vilket välkomnande jag får. Antagligen är det jag som för med mig det dåliga vädret, den slutsatsen drar både jag, min handledare och en klasskompis, helt oberoende av varandra. Så det måste ju vara sant. 

 

På eftermiddagen är det dags för en extraträning med friidrotten. Min tränare hörde av sig medan jag var i Sverige och undrade om inte jag kunde tänka mig att tävla i kulstötning på söndag eftersom det är en stor regional klubbtävling på gång och klubben saknar en tävlande. Ja, varför inte? svarade jag. Jag har inte stött kula sen gymnasiet men jag har för mig att det var rätt kul. I regn och lera fick jag nu mitt livs första riktiga kulstötningsträning av en tränare jag aldrig träffat förut. Vi var tre som körde, en kille som kommit på åttonde plats i en nationell tävling, en tjej som är rankad fyra i Frankrike, och så jag. 

Vi hade en bra träning, de andra två var hjälpsamma och ödmjuka och stämningen bra. Tränaren var pedagogisk och hittade små detaljer som gjorde att jag kunde börja hitta en teknik och lyckas få iväg kulan någon meter längre än de första försöken. Jag höll mig som bäst runt kanske 7 meter medan de andra två låg på 12 - 13 meter. Mer än hälften ändå, det kan bli nåt det här! 

Tränaren sammanfattade det hela med att det "redan nu inte är dåligt men du behöver träna mer". Tur att jag har hela fyra dagar på mig.

 

Igår fick jag höra att tävlingen inte alls är i Poitiers som jag trott utan i Niort, en stad ett par timmar härifrån. Det jag tänkte mig som några timmars insats blir en istället en heldag med chartrad buss. Spännande. 

 

Onsdag, 17.30. Jag har hållit mig inne till förmån för pluggandet eftersom vädret ändå varit kasst. För någon timme sen vände det och solen tittade fram och det blev ljust och härligt. Jag tvingade mig att vänta och fortsätta plugga eftersom jag ju ändå har friidrottsträning ute ikväll. Om en halvtimme börjar träningen. Självklart hördes nyss ett avlägset åskmuller och nu träffar de första regndropparna mitt fönster. Ljuset har gått över i dunkel. 

 

Sådärja, spöregn. Hagel? Nej bara elefantdroppar. Alternativt monsunregn.

Dags att byta om till träningskläder och åka. 

 

 

Igår på universitetet.

 

 

Tre dagars ihärdigt regnande. Den konstanta novemberkänslan får mig att börja nynna på julsånger och längta efter julen. I vår universitetsbyggnad, eller på "fac du sport" som den kallas, ligger det små vattenpölar i korridorerna. Regn ute, regn inne. På meteorologernas väderkarta ligger det som ett band av moln bara över Poitou-Charentes som den här regionen heter och idag lyftes en stad fram som vinnare i regnmängdsligan. Poitiers, vad annars? Det är väl bara att gratulera, 40mm idag, inte illa.

 

Men jag ser ändå fram emot ett par veckor i Sverige. Jag hoppas på att hinna träffa lite folk mellan plugg och jobbförberedelser och har med mig båda mobilerna så det borde gå att få tag på mig.

 

Vi hörs och ses!

 

Nu: Godnatt.

 

 

April. Idag är det höst en snabbis med stormvindar och regn. Våren är på efterkälken även i Frankrike. 

 

Jag har idag bestämt mig för att skriva mitt projektarbete på engelska istället för på franska. Min universitetshandledare (jag har tre handledare: 2 på sjukhuset, 1 på universitetet) förklarade i början av praktiken att jag fick välja. Eftersom jag fått höra att det var franska som gällde var jag helt inställd på det och när min handledare dessutom var övertygad om att jag skulle klara det språkmässigt så bestämde jag mig för att åtminstone börja på franska, om inte annat så för att kunna få hjälp rent innehållsmässigt.

Men så har vi nu presenterat våra projekt på ett seminarium. Seminarieledaren, även vår statistiklärare, är en otroligt lång och senig man, faktiskt lite seriefigursaktig. Han pratar med hela kroppen, är snäll och hjälpsam och vet vad det innebär att vara utbytesstudent eftersom han själv har pluggat utomlands. Hur som helst, han förklarade att juryn som ska bedöma arbetet kommer att bedöma alla arbeten lika (såklart) och att jag kommer att ha ett "monstruöst" (jag älskar ordvalet) handikapp i förhållande till fransmännen. Det kan han ju ha rätt i. 

 

Det är väldigt mycket lättare att skriva på engelska även om jag märker att franskan tagit över en del. Ordföljderna blir inte alltid helt logiska och många ord slutar helt plötsligt med "...que" istället för "...ic" (som ergonomique till exempel, inte helt ok engelsk stavning). Nu gäller det att komma igång med skrivandet.

I början av hösten tog jag massor av bilder på hur jag bor och hur det ser ut där jag håller hus. Tanken var att lägga upp dem här men det har inte blivit av. Förrän nu! Varmt välkommen på en rundtur i studentbostadskomplexet Descartes i Poitiers, a.k.a hemma hos mig i Poitiers. Häng med!

 

Descartes-området. 

 

Det fina, nyrenoverade huset med administration och kopiator. Vi backar lite...

 

Vänder vi blicken åt höger ser vi cykelförrådet till höger i bild och ingången rakt fram. Bakom ingången, i mitten av bilden, är mitt hus. För att få en bättre bild av huset jag bor i går vi nu rakt fram och tar till höger vid hallen för att se husets långsida...

... Ta da! Mitt hus, med mitt fönster inringat. Vi går lite närmre...

 

 Sista rummet för rundvandringen, badrummet från outer space. Det känns faktiskt lite som att vara i en rymdfarkost. Vilket jag ju i och för sig har begränsade erfarenheter av. 

 

Slut på rymdturen... Rundturen. Jag är sen till dagens höjdpunkt (friidrott) och måste iväg, hej på er!

 

Ibland kommer jag på mig själv med att upptäcka att mina kompisar pratar franska. Lite konstigt eftersom de flesta jag känner här är just fransmän och man kan tycka att det är logiskt, men det händer ändå med jämna mellanrum. Jag slås av insikten att de pratar franska och jag blir förvånad. De är ju mina vänner och de känner mig, vi kommunicerar och förstår varandra. Men på franska? Jag har svårt att inse när jag är bland vänner att vårt enda kommunikationsmedel är franskan, ett språk som jag fortfarande ser som så främmande. Allt jag ser i de här människorna, allt jag förmedlar till dem och får förmedlat tillbaka, det är logiskt sett alldeles för avancerat för att det ska kunna ske på franska. Och ändå är det uppenbarligen så det är. Det är spännande att inse att kommunikationen blir mer än bara språket och ju mer de känns som mina vänner så glömmer jag bort att vi kommunicerar på ett annat språk. Trots att jag inte behärskar deras språk så kan jag behärska kommunikationen med dem. 

 

Det tar lång tid att lära sig det här språket! Jag hade trott att jag skulle ha en bättre nivå vid det här laget. Framför allt att det skulle vara lättare att prata, förståelsen går bättre. Kanske hade det gått snabbare om jag samtidigt läst en språkkurs till skillnad från att som nu "bara" leva i språket. Att på något sätt lära sig språket flerdimensionellt. Samtidigt är det väl också svårt att märka framstegen själv. En av mina klasskompisar sa nyligen att han tyckte att jag gjort framsteg sen sist, vilket innebär innan praktiken för sex veckor sen. Utvecklingen går antagligen så pass stadigt och långsamt att jag har svårt att känna av den. 

 

Snart har jag faktiskt gjort mitt läsår här. Det återstår några veckor av lektioner innan vi får två veckors lov (15 - 28 april, då kommer jag hem på besök!) sen är det i princip bara en inläsningsperiod, en tentavecka och en slutlig granskning av uppsatsen som är kvar att göra innan jag flyttar hem igen i början av juni. När jag flyttade hit i augusti förra året var jag otroligt osäker på om jag verkligen skulle stanna ett helt läsår och den första veckan här svarade jag alla som frågade att jag skulle göra en eller två terminer. Från och med att terminen drog igång på riktigt och jag hamnade i min nuvarande klass, så började det kännas annorlunda och några veckor in på terminen märkte jag plötsligt att jag inte längre svarade på samma sätt utan att jag sa "ett år" utan eftertanke. Efter den insikten var det bara att inse att det var ett år som gällde och trots hemlängtan och jobbiga perioder har jag sedan dess varit helt inställd på att göra hela det här året. Det har känts helt rätt. Tidvis jobbigt, men ändå helt rätt. 

 

 

Jag lägger in några bilder från förra helgens utehäng i vårens tecken. 

Glad påsk!

 

 

Jag skulle köpa ny springskor. Så jag åkte till köpcentrumet här i närheten där det finns en butik som heter "courir" vilket betyder "springa". De säljer löparkläder, diverse utrustning och massor av skor. Men inte springskor. INTE springskor. Förmodligen(?) är det helt logiskt men själv har jag svårt att upptäcka den logiken. På sportbutiken vid nästa köpcentrum lyckades jag till slut hitta mina favorit-asics. Nu gäller det bara att tån blir bra någon gång så jag kan springa igen. Senaste månaden har jag bara kunnat träna i gymmet. Några gånger har det varit kallt och dåligt väder och då har det varit rätt skönt att få träna inne men jag börjar känna mig riktigt less på att inte kunna springa. Tyvärr har jag en känsla av att den bästa behandlingen stavas t-å-l-a-m-o-d. Läkarbesök och röntgen har i alla fall lett till att jag vet att det inte är någon fraktur och att leden ser bra ut. Som bonus har jag dessutom fått fyra fantastiska bilder från inuti min fot. Datajournalsystem och databaserade röntgenbilder verkar inte existera här, de kör fortfarande med plastfilmsbilder och ljusskärmar à la "Cityakuten". Desto roligare för mig som är intresserad av anatomi och får med mig ett stycke konst från insidan av mig själv.

 

Friidrottklubben, som för övrigt heter PEC vilket står för Poitiers Etudiants Club (själv ser jag bara ordet Pec's från bröstmuskeln PECtoralis framför mig) har alltså ett eget litet gym. Det ligger i läktarbyggnaden och är väldigt litet med gammal och halvrisig utrustning, dåligt vädrat med allt vad det innebär och städas, av dammet och gruset att döma, högst en gång om året. Men atmosfären är skön och det är fantastiskt att kunna få träna där när jag inte kan springa. Alla känner alla och är väldigt sociala och folk som kommer in genom dörren tar oftast en kindpuss-runda innan de börjar träna. Såklart. Man kan se nästan direkt på folk vilken gren de håller på med, det är kastsportare med rejäla överkroppar, biffiga sprinters och snärta, muskulösa långdistanslöpare, sida vid sida. En och annan biffig rugbyman (det franska ordet för rugbyspelare) är där ibland också och då och då kommer tränarna in och petar lite både på sina egna adepter och på andras. Alla hjälper alla. En av långdistanslöparna som tränar där är en kille som slutat jobba för att helt satsa på löpningen och som nyligen placerade sig rätt bra i en nationell tävling. Han gör helt otroliga övningar som inte ens skulle platsa i Davids shape-pass (funktionell träning med tunga, kluriga, roliga övningar). 

 

Ikväll är det träningsfritt och istället ska jag iväg på crêpes-afton hos klassens Bretagne-killar. De kommer med andra ord från den franska regionen Bretagne och bor tillsammans i ett hus i en liten grannstad cirka 20 minuter från Poitiers. Avståndet spelar ingen större roll eftersom nästan alla i klassen har egen bil och när killarna nu har ett helt hus för sig själva så passar det perfekt att samlas ett gäng hemma hos dem.

 

Dags att åka nu för övrigt, hej så länge!

 

 

Det finns ett ställe här som heter Bibliocafe. Det är ett café i stan som har öppet till sent på kvällarna och (till och med!) på söndagar. Annars är verkligen ingenting öppet en söndag. Jag har hittat en matbutik som har öppet ett par timmar på morgonen, och en frukthandel. Men faktum är att hela Frankrike är mer eller mindre avstängt på söndagar.

 

Hur som helst. Bibliocafé. Det är ett litet, mysigt ställe där man kan dricka Sherlock Holmes-öl eller Simone de Beauvoir-vin och ta en bok från en av hyllorna eller låna ett spel. Det känns som att man sitter i någons vardagsrum. Ibland kör de livespelningar eller nåt event, jag och en klasskompis var på en riktigt bra och oerhört fransk spelning där för några veckor sen. Och en helg gick jag, Mickaël och Jullian dit för att spela spel. Då hade en liten svart- och vitfläckig kanin flyttat in i en bur under en hemmasnickrad bokhylla. 

 

Vi spelade först Kinaschack och sen gick vi över till Alfapet. Turligt nog stängde caféet innan jag hann förlora alltför stort eftersom vi var tvungna att avbryta omgången. Det ska ju vara så sjukt många bokstäver i vartenda franskt ord och jag insåg snabbt att mitt ordförråd inte riktigt höll måttet. Framför allt inte mot ett dubbelt franskt motstånd. Kinaschacket gick aningen bättre.

 

 

 

Nu är den sex veckor långa praktiken slut och den här veckan har alla klasskompisar kommit tillbaka till Poitiers. Under hela den här tiden har det bara varit jag, Mickaël och Jullian ur kompisgänget som varit i Poitiers. Den tappra Poitiers-trion. Vi har alla tre varit lika sällskapssjuka på helgerna och sett till att fylla vår lediga tid tillsammans. Vi har kollat in olika barer, pubar och restauranger, tränat, åkt till simhallen som har bastu(!), gått på bio, gjort utflykter och varit på rugbymatcher när en klasskompis spelat. Och för första gången sen jag kom hit har vi träffats och lagat mat tillsammans, annars är det alltid hämtpizza eller fryst pizza som gäller, varvat med McDonalds eller Quick, den franska motsvarigheten.

 

Vi har haft det riktigt bra faktiskt, från början var jag den enda ur kompisgänget som skulle ha praktik i Poitiers vilket kändes både tråkigt och jobbigt. Det har varit riktigt skönt att ha några att hänga med och vi tre har haft kul tillsammans. Jag har märkt hur väldigt mycket lättare det blir med språket när vi bara är tre. Det kräver att alla är inblandade i samtalet och jag tvingas ta plats och göra min röst hörd. Dessutom är det bara ett samtal på gång, inte flera samtidigt så som det lätt blir när man är många. 

 

 

Vi har också hunnit med att vara på Futuroscope. Det är ett slags film-nöjesfält 20 minuter utanför Poitiers där de kör film på enorma dukar i 3D, 4D och allt vad det är. Det tog oss en hel dag att ta oss igenom alltihop och då halvsprang vi ändå mellan attraktionerna. Det var några riktigt bra filmer och coola upplevelser. I en salong hade man filmdukar både framför sig och under sig, och stora blåvalar simmade majestätiskt under ens fötter. Flera filmer bjöd på häftiga djur- och naturupplevelser och andra var mer fantasifokuserade som "den lilla prinsen" och "arthur och minimojerna" där man fick spindlar i håret och taggar i ryggen. Ibland kan såna där filmer bli lite krystade och man får en känsla av att det bara handlar om att få in så många effekter som möjligt men här lyckades de faktiskt oftast. Kanske för att det var så många filmer och de kunde fokusera på olika effekter istället för att köra hela artilleriet i samtliga filmer. 

 

De körde också en liveshow med en illusionist. Riktigt coolt! Helt plötsligt stod en äkta helikopter på scenen, och ena sekunden var assistenten på scenen för att i nästa stund vara illusionisten, som i nästa ögonblick dök upp mitt i publiken. Man känner sig verkligen grundlurad. 

 

Mindre coolt var en av filmerna där de körde bil genom de smala gatorna i Poitiers. Man satt i säten som rörde sig och man fick känslan av att vara i bilen, att pressas till sidan i kurvorna och tryckas åt olika håll av hastighet och tvärbromsningar. Måttligt imponerande, ingen större skillnad mot hur det alltid är när vi åker bil i den här staden... 

 

 

En dansande kvinnlig robot vid entrén på Futuroscope. 

 

Det får räcka där men nytt inlägg väntar inom kort, nu är det snart lunchdags för min del. Ha en skön fredag var ni än befinner er!